Som en del av er kanske kunde utläsa av gårdagens inlägg så har bägaren till slut runnit över i mitt alldeles lagomt händelsefattiga liv. Det är dags att hitta nya livsbejakande företeelser att fylla tillvaron med. Mitt liv har alltid följt detta mönster, där jag hittar något av intresse, går in med själ och hjärta för det, för att sedan bara klippa navelsträngen och gå vidare till nästa fas i livet.
Det beror nog mycket på att jag blir så oerhört engagerad i det jag för stunden finner intressant, så jag bränner ljuset ganska raskt i bägge ändarna och när väl lågan falnat, så finns där inget kvar som kan få liv i den igen. Man bara bryter helt och vandrar vidare. Det lustiga är att hur mycket man än brunnit för en sak så när man väl nått slutet på engagemanget så är det bara en befrielse att lämna det, trots att man av någon anledning får för sig att man kommer att sakna det. Men så är inte fallet.
Så kommer då den ofrånkomliga stunden då man får en uppenbarelse och bara vill pröva sina vingar i något nytt. Det kan finnas många randiga skäl och rutiga orsaker till att den där uppenbarelsen infinner sig. Det kan vara de senaste veckornas slit som frestat hårt på psyket, men det kan också bara vara en allmän längtan efter något nytt och livsomvälvande. I höstas var det ju motionerandet som blev ett utlopp för min äventyrslust. Den här bloggen var en annan.
Igår kväll kom så plötsligt den där uppenbarelsen, då jag bara stirrade tomt in i datorskärmen och försökte hitta på något att skriva om. Sakta sjönk den där insikten in att jag nog tömt ut allt jag har velat skriva om. Den här bloggen började ju dessutom bara som ett litet sidoprojekt, för att se hur långt jag kunde ta det och som det visar sig nu så har jag nog inget mer att tillägga egentligen.
Det finns många trevliga saker att förgylla sin tillvaro med bara man bryter med det gamla, stannar upp och ser sig omkring. Vem vet, en vacker dag så kanske man sitter här igen, men under en pseudonym och helt andra premisser. Med dessa avslutande ord vill jag tacka alla som varit vänliga nog att ägna en liten stund av sina liv för att läsa mina förvirrade tankar och floskler.
Lev och må mina vänner. iEric signing off. Byyeee.
Det beror nog mycket på att jag blir så oerhört engagerad i det jag för stunden finner intressant, så jag bränner ljuset ganska raskt i bägge ändarna och när väl lågan falnat, så finns där inget kvar som kan få liv i den igen. Man bara bryter helt och vandrar vidare. Det lustiga är att hur mycket man än brunnit för en sak så när man väl nått slutet på engagemanget så är det bara en befrielse att lämna det, trots att man av någon anledning får för sig att man kommer att sakna det. Men så är inte fallet.
Så kommer då den ofrånkomliga stunden då man får en uppenbarelse och bara vill pröva sina vingar i något nytt. Det kan finnas många randiga skäl och rutiga orsaker till att den där uppenbarelsen infinner sig. Det kan vara de senaste veckornas slit som frestat hårt på psyket, men det kan också bara vara en allmän längtan efter något nytt och livsomvälvande. I höstas var det ju motionerandet som blev ett utlopp för min äventyrslust. Den här bloggen var en annan.
Igår kväll kom så plötsligt den där uppenbarelsen, då jag bara stirrade tomt in i datorskärmen och försökte hitta på något att skriva om. Sakta sjönk den där insikten in att jag nog tömt ut allt jag har velat skriva om. Den här bloggen började ju dessutom bara som ett litet sidoprojekt, för att se hur långt jag kunde ta det och som det visar sig nu så har jag nog inget mer att tillägga egentligen.
Det finns många trevliga saker att förgylla sin tillvaro med bara man bryter med det gamla, stannar upp och ser sig omkring. Vem vet, en vacker dag så kanske man sitter här igen, men under en pseudonym och helt andra premisser. Med dessa avslutande ord vill jag tacka alla som varit vänliga nog att ägna en liten stund av sina liv för att läsa mina förvirrade tankar och floskler.
Lev och må mina vänner. iEric signing off. Byyeee.
6 kommentarer:
NEEEEEEEEEEJJJ!!!!
Sorry Danne. :)
Jag hoppas att detta inte sätter alltför djupa sår i din själ. Livet måste gå vidare.
Var modig, och kämpa.
Synd på trevlig och allmänbildande kvällslektyr. But a mans gotta do what a mans gotta do.
Nog är det så.
Jag önskar att jag hade mer att ge er trogna läsare, men allting har ett slut. Det var i alla fall trevligt så länge det varade.
:(
*cry*
Kommer inte på fråga att du får sluta! Du har ett ansvar mot dina läsare ;P
Skicka en kommentar