Topplistan

Okej, det är Söndag. Dags för en topplista och citat å sånt kanske. Eller varför inte en topplista med citat. Lysande. Denna gång presenteras topp 3 av citatens okrönte konung Tom Waits:

1. "Jag har aldrig träffat någon som blivit ihop med en tjej på grund av att de äger ett Tom Waits-album. Jag har alla tre och det har jag inte haft nån hjälp av."

2. "Det kanske inte finns någon djävul, det är kanske bara Gud när han är full."

3. "Jag har aldrig alkoholproblem, förutom när jag inte hittar någon alkohol."

Min egen topplista för vecka 39:
1. A Fine Frenzy (Hey Alison! Wanna marry me?)
2. Cocteau Twins (Magi)
3. Lördagens maratonpromenad på höstens varmaste dag. (Hej Åsa)
4. Kalsongpaketet från Tono. (Det måste vara åldern)
5. Double chocolate chip cookie från Subway (Andra veckan)

And now for something completely different:
Precis i skrivande stund blixtrar det till utanför fönstret i den mörka septemberkvällen. Några sekunder senare hörs ett kraftigt muller som inte vill ta slut. Åskväder? Nu? I slutet på september? Ja, varför inte. Eftersom jag älskar oväder så ställer jag mig på ute på balkongen och insuper den disiga och lite småregniga atmosfären för kvällen och tittar på åskvädret som drar förbi. Mmmm ... Unweather!

Maraton

Vintern närmar sig och idag ville September verkligen säga adjö och passa på att visa sig från sin bästa sida. Skinande sol och 15 grader varmt. Min hjärna påstår att jag borde ta tillfället i akt och putsa vardagsrumsfönstret, då det är en passande temperatur för detta. Min själ tycker att jag hellre ska helga vilodagen - trots att det faktiskt bara är lördag - och slänga på nån DVD-film eller kanske spela Battlezone 2.

Mina ben lyssnar inte alls på dom andra två utan går ut i hallen och stoppar fötterna i skorna, som en signal till hjärtat att vi borde nog gå ut en sväng i det vackra vädret. Då även mina armar har anslutit till denna falang och sträcker sig efter kepan, så kan man inte annat än lyssna till majoriteten och följa efter.

Idag blir det en LÅÅÅNNG promenad. Ända bort till Kvistforsdammen, över densamma och tillbaka. En sträcka på ca 1,2 mil. Men med Alison Sudols ljuva stämma i sällskap från iPoden så går allting lätt. Promenaden tar 2 timmar ganska prick och jag är förvånande nog inte alls speciellt sliten när jag kommer hem. Det var då lustigt vad man kom i form snabbt. Imorron blir det nog samma rutt igen. Om nu inte hjärnan och själen lyckas skaffa fler bundsförvanter.

Nedan: Strandpromenaden i höstskrud.

Året var 1974

Jag var 10 år och "upptäckte" både musiken och filmen detta år. Mitt första favoritband var "Sparks" från England, som 1974 fick en massiv hit över hela Europa med låten "This town ain't big enough for the both of us". Detta "band" bestod av 2 bröder vid namn Ron och Russell Mael, där Ron väckte mest uppmärksamhet då han sittande vid sin keyboard med stenansikte och en lustig Hitler-mustasch stirrade stelt omkring sig. Jag fick se dessa herrar göra ett framträdande på bästa sändningstid en lördagkväll i TV2 detta år och blev helt golvad.

Den första bio-filmen jag såg var "Skyskrapan brinner" med de hårdkokta hjältarna Steve McQueen och Paul Newman i huvudrollerna. Det var poppis med katastrof-filmer i mitten av 70-talet och detta är en klassisker. Jag kommer inte ihåg hur jag fick möjlighet att se denna film, då jag helt klart var minderårig, men hur som helst så bevittnade jag detta spektakel på biografen i Bureå en sen höstkväll vill jag minnas. Det var absolut en magisk upplevelse eftersom man inte sett nått liknande dittills i livet. Idag kanske den känns lite föråldrad och lite "corny", men när man var 10 år så ...

Musikåret 1974: ABBA vinner Eurovisionsschlagerfestivalen med Waterloo. Ramones bildas. Alanis Morissette ser dagens ljus. Gloria Gaynor får en monsterhit med "Never Can Say Goodbye". Eric Clapton får även han en hit med en cover-version av Bob Marley's "I Shot the Sheriff".

Album som släpptes detta år (ur min skivsamling):
Blue Öyster Cult - Secret Treaties
Deep Purple - Burn
Deep Purple - Stormbringer
Genesis - The Lamb Lies Down on Broadway
Judas Priest - Rocka Rolla (debut)
Kiss - Kiss (debut)
Kiss - Hotter Than Hell
Queen - Queen II
Queen - Sheer Heart Attack
Rush - Rush (debut)
Status Quo - Quo
Sweet - Sweet Fanny Adams
Sweet - Desolation Boulevard
Uriah Heep - Wonderworld
Stevie Wonder - Fulfillingness' First Finale
Yes - Relayer

Okej, det blev mycket hårdrock, men det var ju det som gällde på den tiden.

Filmåret 1974 (ett urval):
Chinatown (Roman Polanski)
Den store Gatsby (Francis Ford Coppola)
Det våras för Frankenstein (Mel Brooks)
Det våras för sheriffen (Mel Brooks)
Dunderklumpen! (Per Åhlin)
Gudfadern II (Francis Ford Coppola)
Mannen med den gyllene pistolen [James Bond] (Guy Hamilton)
Monty Pythons galna värld (Terry Gilliam, Terry Jones)
Mordet på Orientexpressen (Sidney Lumet)
Motorsågsmassakern (Tobe Hooper)
Papillon (Franklin J. Schaffner)
Skyskrapan brinner! (John Guillermin, Irwin Allen)
Stoppa pressarna! (Billy Wilder)

Några skådespelare som föddes detta år:
Christian Bale, Seth Green, Alyson Hannigan, Penelope Cruz, Hilary Swank, Joaquin Phoenix, Leonardo DiCaprio, Chloë Sevigny och Giovanni Ribisi.

Tänk vad ni lär er mycket genom att läsa min blogg. :)

Örongodis

Det är märkligt hur musiken kommer och går i ens liv. Vissa perioder av livet så är man helt enkelt inte redo för en viss sorts musik, för att sedan flera år senare upptäcka den på nytt och förundras över densamma. Den senaste "upptäckten" för mig (tack, broder Fredrik för tipset) är de fantastiska Cocteau Twins. Ej att förväxlas med Thompson Twins - ett skitkasst 80-talsband med 1 landsplåga till hit: Doctor, doctor.

Nae, Cocteau Twins om nån kommer ihåg dom, äntrade musikscenen i tidigt 80-tal med ett väldigt eget, mycket avant-gardistiskt sound och blev stilbildare för många. I den senare hälften av deras 13-åriga sejour, utvecklades soundet till nån form av svävande och lättsam trip-pop. Speciellt deras 3 sista plattor är ren magi.

Sångerskan Elisabeth Fraser med sin fantastiska stämma kan lyfta vilken musik som helst till nya dimensioner. Det var ju hennes röst man kunde höra på Massive Attacks monster-hit "Teardrop" för några år sen. Cocteau Twins släppte 8 fullängdsplattor, samt en drös med fristående EP's lustigt nog, där man också experimenterade friskt.

Lustigt är det också att jag inte "upptäckt" detta band förrän nu. Nog hörde jag talas om dom på 80- och 90-talet, men deras musik fastnade aldrig på nått sätt. Jag var väl som sagt var inte redo för den musiken just då. Nu kan jag inte få nog av dom. Alla plattor snurrar runt flera varv i iPoden och stereon och har gjort så sen juni.

Det är dessutom den ultimata motionsmusiken, speciellt vid långa promenader då musiken får en att nästan sväva fram på vägen. Faan Fredde, först Silmarillion och nu detta. Det är nog en fet julklapp på gång från tomten.

Fåglarna

Ni får ursäkta om det blir mycket tjat om motion just nu, men jag har börjat förstå vad folk menar när dom säger att motion sakta men säkert övergår till att bli ett gift som man inte kan få nog av. Idag fick jag den uppenbarelsen, när jag på andra halvmilen började få upp ångan och benen bara gick av sig själva. Hjärnan tänkte att, va faan, det är väl bara att haka på benen och se vart detta slutar.

Det kändes för ett ögonblick som om jag kunde traska på i ett par mil till, men jag la band på mig och bara njöt av känslan. Sista sträckan går längs Strandpromenaden och när jag närmar mig raksträckan innan parkbron så kan jag höra ett jävla liv längre fram, trots att iPoden spelar för fullt i mina öron. På vänster sida om gångvägen står en handfull medelstora björkar som denna afton har fått påhälsning av en massiv flock fåglar.

Dom skränar så in åt helvete, men när jag närmar mig så tystnar dom till ett svagt sorl. I detta läge börjar jag få Hitchcock-vibbar och jag sneglar med tveksam blick upp mot trädtopparna. Fåglarna sneglar tillbaka och jag kan svära på att jag hörde en av dom kraxa: "Target, two-a-clock! Wait for my signal!". Som på en given signal så släpper samtliga fåglar greppet om sina grenar och gör en svag dykning i samlad tropp i riktning RAKT MOT MIG.

Jag hinner tänka: Kasta dig åt vänster. Åt höger ligger älven och det är ju dumt. 5 meter innan "impact", så viker hela flocken av svagt åt höger och ut över älven som gassar i kvällssol och allting utmynnar i en vacker tavla. På svagliga ben fortsätter jag min marsch hemåt och tackar min lyckliga stjärna för att jag fortfarande har livet i behåll. Att motionera är nog farligt för hälsan ändå.

Eric-metoden

Diet och kosthållning är tydligen ett intressant diskutionsämne för många. Det talas vitt och brett om allsköns varianter som Atkinsdieten, Vegetarisk kost, Viktväktarmat och en uppsjö av bantningskurer. Gärna fiberrik kost kombinerat med frukt och grönt. Inget socker, salt och fett får passera strupen.

Av egen erfarenhet så tror jag inte att det har så värst stor betydelse vad man stoppar i sig, så länge man förbränner det man inmundigar. Under mina levnadsår har jag misshandlat min mage och kropp med diverse obalanserade kostvanor i tid och otid.
Som exempel kan nämnas: Frukost: 1/2 pkt Ballerinakex, Lunch: Kexchoklad och Cola, Middag: Pizza. Detta var min "sommardiet" åren 2001 till 2004.

Det hör dock till saken att jag också varje dag spelade ca 3 rundor discgolf, samt cyklade till och från discgolfbanan varje morgon och kväll, en sträcka på sammanlagt 1,5 mil. Förbränning var ordet. Liknande kostvanor har kommit och gått genom mina levnadsår, utan att det tillstött några allvarligare komplikationer av detta.
Alla dessa år var jag också "aktiv" med ett regelbundet utövande av diverse sporter, bl.a. Innebandy på vintrarna och Golf på somrarna.

Felet med vuxna människor idag är att dom inte rör på sig i den omfattning att dom förbränner det dom stoppar i sig. Det är egentligen där hela problemet ligger. Inte i vad man äter, utan brist på motion. Det går inte att bara BANTA sig i form, eller tro att man mår bättre av att äta sojamat och Quorn. Huga.

Nae, glöm Atkinsmetoden och hoppa på Eric-metoden istället: Det viktiga är inte VAD man äter, utan ATT man äter. Ät vad ni vill och må gott. Man har ju bara ett liv ... förhoppningsvis ...

Det är Humor!

Britterna kan det där med humor på nått vis. För mig började det redan på 70-talet med Monty Python's Flying Cirkus och Benny Hill. Python blev ju stilbildare för många komiker, med sin enastående galna humor och bisarra dialoger. Med 4 hysteriska säsonger som TV-serie och med filmklassiker som "Monty Python's Holy Grail" och "Life of Brian" så är de i mitt tycke utan tvivel komedins okrönta konungar.

Benny Hill var väl kanske lite mer "folklig", men med ganska mycket under-bältet-humor. Hans anmärkningsvärda förmåga att transformera sig till allsköns besynnerliga karaktärer är än idag oöverträffad. Humorn var kanske en aning gubbsjuk på sina håll, men det var ju i och för sig lite av charmen också.

På 80-talet gjorde Rowan Atkinson entré med "The Black Adder" som var en makalöst rolig serie med Atkinson i högform. Här kunde man även se hysteriska komiker som Hugh Laurie, Stephen Fry och Tim McInnerny i lustiga biroller. "Hemma värst" var också en serie som var något av en favorit. Ännu en "off-the-wall"-humorserie, med en riktigt olinjär handling, där äckel-faktorn stod högt i tak.

På senare tid har jag fastnat för brittiska stå-uppare som Eddie Izzard, Dylan Moran och Bill Bailey, som alla har kunnat ses på svensk TV nyligen. Framför allt Bill Bailey har en väldigt annorlunda show, med en hel del musikaliska inslag, då han också är en fantastisk musiker. Kring ett av sina musiknummer vädrar han sitt missnöje med dagens musik genom följande utlägg: "There's more evil in the charts today, than in an Al-Qaida suggestion box!". Makalöst roligt.

Bloggdoktorn

När man väl får den bländande idén att starta upp en blogg och sätter upp som mål att försöka skriva 1 inlägg per dag, så måste det ju för eller senare utmynna i antingen skrivkramp eller idétorka. Det finns dock ett antal småfiffiga knep för att fylla ut dessa försmädliga stunder av tillfälligt hjärnsläpp. Nedan följer 3 knep som visat sig effektiva.

Knep 1. Släng in några roliga citat från diverse kändisar t.ex:
- Jag var rätt otrolig som aktiv alkoholist. En av bieffekterna var total paranoia. Jag avslutade turnén som Kommissarie Clouseau på syra: "Vad i helvete gör den här cornflakeflingan här? Den var inte här innan!"
- Ozzy Osbourne

- Fotboll är en fruktbarhetsfestival. Elva spermier som försöker komma in i ägget. Jag tycker synd om målvakten.
- Björk

Knep 2. Hitta någon intressant text från någon bok eller tidskrift och lägg in DEN, istället för din egen t.ex:
"När Coca-Cola expanderade sin verksamhet till Kina på 1920-talet valde de kinesiska tecken som när de uttalades skulle låta som läskens engelska namn. Men just dessa kinesiska tecken betydde emellertid när man översatte dem "bit vaxgrodynglet" eller "märr tillplattad av vax"."
- Källa: Listboken (Bonniers förlag, 2006.)

Knep 3. Gör en topplista på vad som helst t.ex:
Topp 5 - vecka 38:
1. Cocteau Twins
2. Double choclate chip cookie på Subway
3. Bill Bailey - Cosmic Jam DVD
4. Sex, droger & tinnitus. (Bok)
5. Onsdagens promenad med vålnaderna.

Det finns fler knep, men jag tänkte smyga in dessa vid läge. Som ni kanske redan räknat ut så hade jag hyfsad idétorka idag, men det löste jag ju alldeles utmärkt eller hur.

Noas hustru

Noas hustru måste ha varit en fantastisk kvinna. Tänk er följande scenario: Noa kommer hem en dag och berättar för sin fru att han fått order av Gud att bygga en Ark för att inhysa alla djur på jorden. 2 av varje dessutom. Som lök på laxen får hustrun i uppdrag att sköta om alla djur på Arken under 1 år, då man enligt Guds plan ska driva omkring på det oändliga havet som bildats efter syndafloden.

Lite logistiska fakta först: Om man räknar bort de ca 140.000 arter av fiskar, kräftdjur, molusker och amfibier som kan ta sig fram i vattnet själva, så återstår ändå ca: 1.110.000 djurarter i världen. Detta innefattar däggdjur, reptiler, fåglar och insekter med flera. Man ska dessutom som sagt ha 2 av varje med sig på Arken. Dessa djur skall också ha föda för ett helt år, vilket betyder att dom torde behöva ett ganska omfattande skafferi och båtdjäveln borde då behöva vara ungefär i storleksordningen: GRÖNLAND!!

Man kan ju undra vad som gick genom hennes huvud när hon fick denna nyhet. Förstående som hon dock var, så tog hon sig an denna ansvarsfulla syssla utan knussel och styrde upp hela projektet med bravur. Det sorgliga var att hon inte fick sitt rättmätiga erkännande i Bibeln, som skulle skrivas långt senare av ett gäng kvinnofientliga munkar på 900-talet.

Hon omnämns bara fem gånger i Första Mosebok, men bara som en i mängden av alla de personer som är närvarande och hon är enbart känd för oss idag som "Noas hustru". Det är förvånande med tanke på hur begåvad och effektiv hon måste ha varit. Men vad kan man vänta sig av några bittra munkar som levt i celibat hela sitt liv och knappt sett en kvinna på håll.

Nae, dom skulle ha behövt lite mer "Girl Power" på den tiden tror jag.

Ibland undrar man

Läste härom dan om en biografägare i Seoul, Sydkorea, som tyckte att "The Sound of Music" var för lång, så han kortade ned den genom att klippa bort alla sånger. Fantastiskt. Blev ju inte så mycket
"Sound" of "Music" kvar, om man säger så.

Det måste tydligen vara något i vattnet i Seoul, för ifrån samma stad berättas att när stadsborna beklagade sig över att det alltid var upptaget när man ringde polisens larmcentral, så lade Metropolitan Police Administration till två faxlinjer på vilka man alltså då kunde FAXA in sitt larm. Ja, jösses.

Det blev lite kort idag, men jag ska återgällda det imorgon med ett längre och mera intressant diskutionsämne. Så tills dess säger jag gonatt och lämnar er med följande briljanta citat av John Lennon:

"- Livet är det som händer medan du sysslar med annat."

Äntligen!!

Sällan har Gert Fylkings klassiska utrop gagnats med större entusiasm än i dessa dagar i min bekantskapskrets med omnejd. Efter flera års väntan har det äntligen öppnat ett Subway i min kära hemstad Skellefteå. På fjäderlätta ben skuttade vi mot denna inrättning vid lunchtid idag, likt Homer Simpson i "The Land of Chocolate". Det visade sig att det var fler som tänkte samma sak som oss och kön som bildats inne i restaurangen var av modell längre. Nåja, den som väntar på något gott...

Å gott var det. Runt matbordet denna lunch vädrades många gastronomiska komplimanger av förnöjsamhet, bl.a. det bevingade talesättet att vissa saker är bättre än vissa andra speciella saker som har med älskog att göra. Ja, vad vet jag. Det enda jag med säkerhet kan säga är att mången Subway-macka kommer att smörja mitt krås framgent.

När jag tänker efter så är nog mitt liv snudd på fulländat nu egentligen. Få se nu ... Fet plasma-TV, HD-box, Massiv skivsamling, Hyfsad DVD-samling, Subway ... ja, jag tror faan det var allt. Mööjjjligtvis att man skulle ha skaffat sig en betjänt, men det blir nog för dyrt i längden.

Strandpromenadens vålnader

Man kan undra varför jag undvikit motion så helhjärtat de senaste åren. Det är nog den där gnagande känslan av fysisk ansträngning som får latmasken i mig att frodas. Men om man motionerar på "rätt" sätt, så är det faktiskt inte alls speciellt ansträngande. Det är faktiskt riktigt roligt att i den nedåtgående höstsolen, spatsera längs Strandpromenaden och iaktta andra människor som motionerar "fel".

På min tredje dag av 1-timmes-promenerande möter jag en och annan joggare med "The-thousand-yard-stare". Varje löpsteg de tar, träffar marken under dem som en slägga och man kan se sann smärta i deras blickar. Innerst inne intalar dom sig själva att detta MÅSTE vara nyttigt. Jag kan inte annat än le åt dessa Strandpromenadens vålnader.

På vägen hem passerar jag en företagsbyggnad där man kan läsa på en skylt: "Frisk Advokatbyrå". Hmm, skönt att veta att det finns "friska" advokater också. Slinker in på ICA's paketservice och hämtar veckans DVD-paket från Discshop, innehållande Säsong 5 av Scrubs och en Akira Kurosawa-box. Mumma. Helgen är räddad.

Wii get it!

Man må tycka vad man vill om så kallade TV-spel, men en av dom absolut bästa idéerna i detta årtusende måste vara de nya spelkontrollerna till Nintendo Wii. Konceptet med att man måste använda sina armar och ibland hela kroppen för att utföra manövrar i de nya spelen är helt enkelt ett genidrag.

Ungdomar som förut satt som ostkrokar i TV-soffan med spel-kontrollen i handen och på sin höjd flyttade tummarna ett par centimeter för att manövrera, måste nu upp och röra på sig. Den nya spelar-generationen kommer att växa upp både starkare och mer vältränade än min generation.

På min arbetsplats beslutade vi anställda att köpa in en dylik tingest, för att få en anledning till att röra på dököttet emellanåt. Ren företagshälsa handlar det om. Om man dessutom kopplar upp den mot en projektor i konferansrummet och får spela på storskärm så blir det ännu roligare. Vi har haft en del trevliga efter-jobbet-turneringar på sistone.

Jag läste dessutom att vissa pensionärsföreningar också har köpt in Wii-konsoler, så att åldringarna ska få möjligheten att röra på sig. Helt fantastiskt. Detta visar ju rätt tydligt, vilken lysande uppfinning detta är, som till och med överbryggar generationsklyftorna. Kanske ett nytt val-manifest på gång: Mer Nintendo åt folket.

Megan + Eric = Sant

Discovery Channel regerar. Jag har dessutom inte mindre än 6 stycken: Discovery Channel, Animal Planet, Civilisation, Science, Travel & Living och Discovery HD, så det finns alltid nånting intressant att se. Det mesta av mitt fjärrkontrollszappande kretsar kring dessa kanaler. Även Travel Channel, National Geographic och History Channel får sin beskärda del av kakan.

Jag har dessutom utvecklat en teori om varför jag fastnar för program som Mythbusters, Globe Trekker och liknande: Bra och intressanta programvärdar. Mythbusters har ju de kultförklarade Adam Savage och Jamie Hyneman som förutom att dom testar en massa intressanta myter, också är riktigt underhållande karaktärer. Dessutom har dom ju även Kari Byron som vid sidan om Mythbusters också är konstnär. Hon skulpterar mestadels och hennes verk kan man skåda på http://www.karibyron.com/.

Globe Trekker är ett annat program med högklassiga programvärdar. Britten Ian Wright är helt lysande, med en aldrig sinande aptit för allsköns upptåg. Med en sällan skådad spontanitet kastar han sig in i nästan vad som helst. Min favorit är dock Megan McCormick som likt Ian inte räds för att prova på lite galnare saker. Hon tar dessutom ner allt till en mänsklig nivå med ett ledigt och anspråkslöst sätt och hon är inte rädd för att visa äkta känslor.

Och nu till ett helt annat ämne. Jodå, jag höll mitt ord till mig själv från igår och promenixade 1 timme efter jobbet. Trots ett RIKTIGT skitväder. Regn, blåst och 5 grader. Huga. Men som det heter: Det man inte dör av, gör en starkare. Man får väl intala sig själv att motion är nyttigt, även om jag är skeptisk.

Snart 100

Imorron ska jag börja motionera har jag bestämt ..... har jag tänkt i alla fall ..... på riktigt. Om det nu inte regnar förståss ..... eller blåser ..... hmm ..... är det nollgradigt så vete faan ..... eller ..... om .......... TVÄTTA ... ja, den är bra ..... Tvätta måste jag göra ..... Absolut.

Hade i mitt stilla sinne tänkt börja promenera 1 timme varje dag, direkt efter jobbet. Det blir väl ganska lagom så här i början av motionerandet. Det är ju livsfarligt att börja springa, så där på direkten. Åtminstone för en som är så otränad som jag i alla fall. Kanske skulle investera i några bra skor avsedda för detta ändamål ..... eller ..... så .....

Har man ett stillasittande jobb så behöver man ju röra på sig. Man har ju på senare år vuxit lite i färdriktningen, om man säger så. Broder Fredrik yttrade nyligen att när midjemåttet börjar passera 100 cm så är det fara å färde. Av en ren slump så mätte jag mig själv häromdan och måttbandet visade 95 cm! Hmm, ajdå.

Nåja, det är väl lika bra att krypa till korset då. Move over, Jesus.

Intellektuell TV

Finns det något skönare än att bara slänga bort en hel lördag i TV-soffan? Tror inte det. När man som jag dessutom har 64 kanaler, varav 4 i HD, samt ett monster till Plasma-TV så kan man verkligen försvinna in i fjärrkontrollskoman. 1 timme Mythbusters avlöses av 1 timme Globe Trekker, som i sin tur efterföljs av 1 timme om slaget vid Kursk osv...

Alla planer man hade på nyttigt hushållsarbete, typ putsa fönster och sånt är som bortblåsta och man tänker att; Jag gör det imorron istället. Jo, tjenare. Det blir nog samma visa imorron kan tänka. Samtidigt har jag inget dåligt samvete för det ändå, då jag intalar mig själv att så länge jag tittar på utbildande kanaler, typ Discovery eller History Channel så stimulerar jag ju mitt intellekt och då får fysiskt arbete faktiskt kliva åt sidan en stund.

Mitt i allt mitt intellektuella TV-tittande så slängde jag på en DVD-film för att vila hjärnan. Dagens filmtips: "Just like Heaven" - en romantisk komedi med Reese Witherspoon och Mark Ruffalo, som jag måste ha sett 6-7 gånger nu, men jag kan inte sluta se den. Sköna biroller av John Heder, Donal Logue och Dina Spybey. Den har dessutom en låt med Imogen Heap i soundtracket och det ger ju en extra stjärna i kanten.

Nae, tillbaka till TV:n...

A Fine Frenzy

Veckan lider mot sitt slut och helgen väntar, redo att omfamna min utarbetade lekamen. Det har varit en lite hektisk arbetsperiod senaste tiden, med en massa deadlines att möta. För er som nu inte vet det, så jobbar jag som Creative Director på en webbyrå, i en bransch som fortfarande har vissa "barnsjukdomar" såsom övertid och onödigt tajta deadlines.

Men missförstå mig rätt: Jag skulle inte byta mitt jobb mot någon annans. Jag tillhör ju tack och lov den mikroskopiska kategorin lyckligt lottade som älskar mitt jobb. Även om det ibland kan bli sena arbetskvällar och nätter, så är det ändå värt mödan i slutänden när man just avslutat ett projekt och man kan ta ett steg tillbaka och begrunda konstverket man just skapat, dunka sig själv i ryggen och känna den där känslan av tillfredsställelse som Karl-Bertil Jonsson känner på Julafton.

Det är lustigt vad musiken går hand i hand med min existens för tillfället. Har precis "upptäckt" en ny singer/songwriter vid namn Alison Sudol. Lustigt nog har hon valt att agera under artistnamnet "A Fine Frenzy". Detta namn har på något sätt också präglat min vardag och arbetsplats på sistone. A fine frenzy.

Trots att artistnamnet antyder på maniskt delirium, så är hennes låtar reflektiva och smäktande sånger som lugnar sinnet och fungerar som balsam för själen. När jag nu i skrivande stund lyssnar till hennes spröda stämma i må-gott-låtar som "You Picked Me" och "Lifesize", så ler mitt hjärta åt min hjärna som sitter och sjunger "Imorron är det sovmorron... la di da di da!".

Natti natti.

iBook

Jag har aldrig varit någon bokmal direkt, även om jag tycker det är en skön befrielse att kunna sjunka in i en bok och stänga ute omvärlden ibland. Läste rätt mycket böcker som ung, men numera blir det bara en gång per år, när jag i en årlig ritual plöjer igenom J. R. R. Tolkiens "Silmarillion". Tungläst som få, men makalöst engagerande läsning. Den är ju den "äkta" Bibeln för eskapister som mig själv.

För er som ÄR bokmalar så presenterar jag nedan en lista på osannolika handböcker, som en dag kan komma till nytta i era liv.

1. How to Be Happy Though Married
("Hur man blir lycklig trots äktenskap")
Författare: "En person med akademisk examen i det äkta ståndet". London, 1895.

2. How to Rob Banks Without Violence
("Hur man rånar banker utan att begå våld")
Roderic Knowles. London, 1972.

3. How to Shit in the Woods
("Hur man skiter i skogen")
Kathleen Meyer. Berkeley, 1989.

4. How to Become a Schizophrenic
("Hur man blir en schizofrenier")
John Modrow. Everett, 1992.

5. How to Speak With the Dead
("Hur man talar med de döda")
"Sciens". New York, 1918.

6. How to Start Your Own Country
("Hur man startar sitt eget land")
Erwin S. Strauss. Port Townshend, 1984.

7. How to Avoid Huge Ships
("Hur man undviker stora skepp")
Kapten John W. Trimmer. Seattle, 1983.

8. How to be Pretty Though Plain
("Hur man blir vacker fastän alldaglig")
Mrs Humphry. London, 1899.

Min favorit bland dessa är nog "How to Avoid Huge Ships". Blir nästan tvungen att leta upp denna bok, för man vet ju aldrig.

Helt "Lost"

Dagens TV-serier är ganska smart konstruerade. De följer i stort sett samma mönster, oavsett om dom heter 24, Lost, 4400, Prison Break eller Heroes. Alla har en sorts drama/action-inriktning med 1 enda huvudtema som fungerar som en stor, fet röd tråd genom alla avsnitt. Lägg därtill ett flertal starka karaktärer/antagonister, som på ett eller annat sätt bidrar till eller påverkas av denna enda röda tråd.

Handlingen är dessutom så konstruerad att man är tvungen att se varje avsnitt för att inte missa vad som kan visa sig vara ett viktigt skede i den stora feta röda tråden. En ganska smart strategi för att fängsla TV-tittarna. Serierna röner en enorm popularitet och i stort sett alla mina bekanta följer en eller flera av dessa serier slaviskt och kan inte få nog av desamma.

Själv har jag inte fastnat för en enda, då jag inte uppfyller de 2 kriterier som krävs för att kunna se dessa serier:

Kriterie 1: Man måste hänga med från 1:a avsnittet, annars är man rökt. Tempot i dessa serier är relativt högt och det är svårt att hinna ikapp om man missar ett eller ett par avsnitt. Det är dessutom en hel del karaktärer man måste lära känna och hålla reda på och då duger det inte att släntra in i avsnitt 4 av säsong 1 och tro att man ska fatta nånting av vad dom pratar om.

Kriterie 2: Att komma ihåg vilken dag och tid alla avsnitt går är för mig en omöjlighet. Jag är förvisso en ganska strukturerad människa, men att lyckas få in ett rutinmässigt TV-tittande är och förblir omöjligt för mig. Jag lyckas alltid missa ett och annat avsnitt och då är det ju som bekant kört med dessa TV-serier.

Jag gjorde ett tappert försök med "Heroes" som verkade vara en intressant serie, men efter att ha missat de 3 första avsnitten samt avsnitt 7 och 8, så var jag rätt "lost". Det löns ju inte att fortsätta se resten, när man inte har bakgrundsstoryn till hälften av karaktärerna. Nu får man alltså vackert vänta tills dom börjar visa repriser på serien, så man kan hänga med från början, vilket ju i och för sig kommer att skita sig ändå p.g.a. av ovan nämnda Kriterie 2.

Serien "House" som visas på Canal+ är faktiskt en serie jag kommer på mig själv med att se ibland. Denna serie har få karaktärer, fristående avsnitt och en liten tunn röd tråd genom hela serien. Precis i min smak. Dessutom gillar jag Hugh Laurie i huvudrollen.

Förr i tiden fanns ju serier som Dallas, Falcon Crest och Dynasty med så lågt tempo att där kunde man missa 8 avsnitt i rad, utan att missa nått väsentligt av handlingen. Det lustiga var att folk följde dessa serier lika slaviskt som dagens varianter, men det hade nog mycket att göra med att det inte fanns så mycket annat att se på den tiden.

Nae, tacka vet jag serier som Simpsons och Scrubs m.fl. som har fristående avsnitt. Inget tvång, inga röda trådar, bara en halvtimmes lättsam underhållning att sjunka ner i TV-soffan och skratta sig harmynt åt.

iNånting

Om ni undrar över titeln iEric så är det bara ännu ett försök att hänga med i trenderna. Allting ska ju heta iNånting numera, så då får man väl rätta sig i ledet och omfamna utvecklingen.

Detta leder mig osökt in på musik och min favoritartist alla kategorier för tillfället: Imogen Heap. Denna multitalangfulla sångerska/låtskrivare/musiker skrev ju årets låt för 2 år sen: Hide and Seek (Grammy-nominerad), som verkar dyka upp i alla filmer och TV-serier för tillfället.

På sin första platta ville hon också skojsa till det med fenomenet "iNånting" och eftersom "I" är första bokstaven i förnamnet, så blev det naturligtvis iMogen Heap som syntes på omslaget. Det roliga i kråksången är att titeln på plattan är "iMegaphone", som dels är ännu ett steg i den följda riktningen, men också fantastiskt nog ett anagram på Imogen Heap.

För er som inte gick i skolan så kommer här en förklaring: Ett anagram är ett ord eller en mening vars bokstäver kan kastas om så att de bildar ett annat ord (iMegaphone = iMogen Heap).
Skojsigt va!

Förutom hennes utsökta sinne för humor, så skriver hon fantastisk musik också. I mitt skivsamlande genom åren så har man då och då stött på en skiva som vänder upp och ner på hela tillvaron och allting blir kristallklart. Dom är inte många, men dom finns. En sådan platta är Imogens senaste alster "Speak for Yourself" (2005), som är utan tvivel en av de bästa plattorna på 30 år. Det finns inte ett svagt spår på hela plattan, vilket är ganska ovanligt i dessa tider med massproducerat idol-skräp.

Skönt med artister som fortfarande förstår vad det handlar om.

iStop.

Eric's plats i cyberrymden

Jaha, så har man skaffat sig en blogg också. Jag som inte ens tycker att det finns nån vits med det. Eller i alla fall så tyckte jag det, för en inte alltför avlägsen tid sen. Av någon anledning började plötsligt människor i min nära omgivning att starta egna bloggar lite var stans på nätet.

Till och med mina 2 bröder som har lite mer fokus i livet än jag, började vädra sina röster i cyberrymden, så då tänkte jag väl att "Va' faan...". Jag har ju på ålderns höst börjat leva efter devisen "Try Everything Once", så då måste man väl prova detta påfund också.

Vi får väl se hur länge man orkar hålla igång denna företeelse. Jag har ju knappt nått att skriva om tycks det mig. Kanske musik då, som är min stora passion i livet. Skulle tro att det även blir en hel del om företeelser som jag antingen finner intressanta eller mer eller mindre bisarra. Kanske även några filosofiska anekdoter om mitt vardagliga ingenting.

Det är väl förvisso knappast nån som kommer att läsa denna blogg heller i och för sig, då 70% av alla bloggar på nätet förblir olästa. Dessutom är det väl knappast troligt att en gammal bitter mans reflektioner över livets obetydlighet kommer att attrahera någon större läsarskara.
Nåja, vad är en bal på slottet. Vi gör väl ett tappert försök i alla fall.

"Good night, dear void."