Ni får ursäkta om det blir mycket tjat om motion just nu, men jag har börjat förstå vad folk menar när dom säger att motion sakta men säkert övergår till att bli ett gift som man inte kan få nog av. Idag fick jag den uppenbarelsen, när jag på andra halvmilen började få upp ångan och benen bara gick av sig själva. Hjärnan tänkte att, va faan, det är väl bara att haka på benen och se vart detta slutar.
Det kändes för ett ögonblick som om jag kunde traska på i ett par mil till, men jag la band på mig och bara njöt av känslan. Sista sträckan går längs Strandpromenaden och när jag närmar mig raksträckan innan parkbron så kan jag höra ett jävla liv längre fram, trots att iPoden spelar för fullt i mina öron. På vänster sida om gångvägen står en handfull medelstora björkar som denna afton har fått påhälsning av en massiv flock fåglar.
Dom skränar så in åt helvete, men när jag närmar mig så tystnar dom till ett svagt sorl. I detta läge börjar jag få Hitchcock-vibbar och jag sneglar med tveksam blick upp mot trädtopparna. Fåglarna sneglar tillbaka och jag kan svära på att jag hörde en av dom kraxa: "Target, two-a-clock! Wait for my signal!". Som på en given signal så släpper samtliga fåglar greppet om sina grenar och gör en svag dykning i samlad tropp i riktning RAKT MOT MIG.
Jag hinner tänka: Kasta dig åt vänster. Åt höger ligger älven och det är ju dumt. 5 meter innan "impact", så viker hela flocken av svagt åt höger och ut över älven som gassar i kvällssol och allting utmynnar i en vacker tavla. På svagliga ben fortsätter jag min marsch hemåt och tackar min lyckliga stjärna för att jag fortfarande har livet i behåll. Att motionera är nog farligt för hälsan ändå.
Det kändes för ett ögonblick som om jag kunde traska på i ett par mil till, men jag la band på mig och bara njöt av känslan. Sista sträckan går längs Strandpromenaden och när jag närmar mig raksträckan innan parkbron så kan jag höra ett jävla liv längre fram, trots att iPoden spelar för fullt i mina öron. På vänster sida om gångvägen står en handfull medelstora björkar som denna afton har fått påhälsning av en massiv flock fåglar.
Dom skränar så in åt helvete, men när jag närmar mig så tystnar dom till ett svagt sorl. I detta läge börjar jag få Hitchcock-vibbar och jag sneglar med tveksam blick upp mot trädtopparna. Fåglarna sneglar tillbaka och jag kan svära på att jag hörde en av dom kraxa: "Target, two-a-clock! Wait for my signal!". Som på en given signal så släpper samtliga fåglar greppet om sina grenar och gör en svag dykning i samlad tropp i riktning RAKT MOT MIG.
Jag hinner tänka: Kasta dig åt vänster. Åt höger ligger älven och det är ju dumt. 5 meter innan "impact", så viker hela flocken av svagt åt höger och ut över älven som gassar i kvällssol och allting utmynnar i en vacker tavla. På svagliga ben fortsätter jag min marsch hemåt och tackar min lyckliga stjärna för att jag fortfarande har livet i behåll. Att motionera är nog farligt för hälsan ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar