Bowlingklot?

Tänkte jag skulle delge er några citat och liknelser, då jag fick lite skrivkramp i detta nu. Men dessa är ju nog så kul utan mina krystade anekdoter.

Några utvalda citat:

"- På TV visar de dig hur tvättmedel tar bort blodfläckar hur lätt som helst. Jag tror att om du har en T-shirt med blodfläckar överallt så är inte tvätten ditt största problem. Du kanske borde börja med att göra dig av med liket innan du tar hand om tvätten."/ Jerry Seinfeld

"- Jag har rest över hela landet och har pratat med de bästa i branschen, och jag försäkra er att datorn är en modefluga som kommer att vara över innan året är slut."/ Utgivare för affärsböcker på bokförlaget Prentice Hall, 1957

"- Rockjournalistik är när folk som inte kan skriva, intervjuar folk som inte kan prata, för folk som inte kan läsa."/ Frank Zappa

Åsså några usla liknelser:

Den lilla båten drev sakta med strömmen precis på det sätt som ett bowlingklot inte hade gjort.
(Russell Beland, Springfield)

McBride föll tolv våningar och slog i trottoaren som en plastpåse fylld med grönsakssoppa.
(Paul Sabourin, Silver Spring)

Från vinden kom ett onaturligt vrål. Hela scenen hade en kuslig, spöklik atmosfär, inte alls olik den som ofta uppstår då telefonen ringer precis då Loket Olsson har slagit ett telefonnummer i direktsändningen.
(Gustav Sonder, Peking)

Hennes ögon var som två bruna cirklar med stora svarta prickar i mitten.
(Russell Beland, Springfield)

John och Mary hade aldrig träffats. De var som två kolibrier som heller aldrig hade träffats.
(Russell Beland, Springfield)

På väg neråt

Tuff vecka på jobbet. Sena kvällar och väldigt lite tid över till bloggen. Ska väl kunna slänga ihop några rader per dag ändå förhoppningsvis. Vi tog då i alla fall det enhälliga beslutet på jobbet idag att vi ska försöka ta ledigt under mellandagarna vid jul. Kan ju vara skönt med en lite längre ledighet efter vad som nu ser ut att bli en rätt så hektisk period i november och december.

Trodde inte jag skulle säga detta, men Subway har faktiskt en macka som är riktigt äcklig. Köttbullar som fyllning brukar ju vara helt okej när man köper vanliga ubåtar på ICA eller liknande, men Subways köttbullsmacka är nog bland dom osmakligare jag ätit. Till råga på allt så hade dom dessutom slut på Double Chocolate Chip Cookies, så man fick då inte ens trösta sig med det.

På en lite positivare front kan meddelas att motionerandet har börjat ge utdelning. Tappar i snitt 3 hekto om dan nu, vilket betyder att jag borde vara helt försvunnen nån gång i juni nästa år.

Det gåtfulla folket

Om ni nån gång är ute och strosar på stan under lunchen eller kanske på aftonkvisten, så ta er tid att släppa era egna tankar och göromål för en stund och istället iaktta folket runt omkring er. Det är en fascinerande skara figurer man får se en helt "vanlig" dag.

Som trollgumman jag mötte på lunchen idag. Hon var som plockad ur en gammal B-skräckis där hon stulltade fram med krum rygg och ljusgrått tovigt hår som spretade åt alla håll. Två jättevårtor prydde hennes näsa och haka och hon hade (vad jag kunde se) 3 tänder kvar i vad som i teorin kan beskrivas som en mun.

Det var som att man väntade sig att hon skulle dra fram en stor kittel med nått självlysande grönt kokandes, medan hon med skrovlig röst kväker: "-He he he ... Come closer young man, and I will grant you three wishes ... he he he ...".
-Hrmm ... nae, det är bra för mig, men tack för erbjudandet.

Eller "Mannen med Mersan" som varje afton står parkerad vid lilla båthamnen nedanför min gata. Skulle gissa att han är av "turkisk härkomst" eller nått sånt. Han står alltid lutad mot sin vita Mercedez Benz av monster-modell, iklädd en ljusbrun yllerock av maffia-snitt och rökandes en cigarett.

Vad gör han där? Väntar han på nästa sändning av "vitvaror" möjligtvis? Eller vill han slippa frugans tjat och har sökt sig ner till älven för en stunds kontemplation? Många är frågorna, men svaren är få, så därför roar jag mig med att hitta på egna.

Lazy days

Om man någonsin skulle hålla ett världsmästerskap i att slöa bort helger, så skulle jag med lätthet ta mig till slutspel i detta VM. Speciellt i grenen "Inte röra en fena", skulle jag fira stora framgångar. Även i specialgrenar som "V-stil i soffan" och "Zappar-koma" skulle jag nå framskjutna placeringar. Det enda vettiga jag kom mig för i helgen var att vattna pelargonen i köket när jag snickrade ihop en middag bestående av 6 Husmans och en halv korvring.

Nåja, jag intalar mig själv att det bara är nyttigt att vila upp sig inför veckan som kommer.
Å eftersom det är söndag så kommer här veckan höjdare:

1. Double Chokolate Chip Cookie på Subway. (Jo, jag vet att det börjar bli tjatigt, men det finns få saker som slår den.)
2. Fredagsöl på jobbet. (Som jag sagt tidigare; Man kan faktiskt ha kul utan alkohol = Wii och X-box)
3. Office Space. (Såg denna gamla kultklassiker igen på DVD och den är fortfarande lika rolig.)
4. Hundkaoset på måndagens promenad. (Skadeglädje är sunt för själen)
5. Städa ur förrådet. (Jo, det är faktiskt kul)

Ett hedersomnämnande också till det pissiga vädret idag, som med stormvindar och småregn såg till att jag fick stanna inne hela dan och finslipa mina färdigheter i "Ack så lite man kan ta sig för då".

Face the book

Det är fascinerande vad man luras in i vissa företeelser, som på ytan verkar vara väldigt oskyldiga och harmlösa, men som visar sig vara något helt annat. Den senaste trenden heter Facebook och nästan alla jag känner har skaffat sig ett konto på denna sajt och det inbjuds vänskap till höger och vänster. Det läggs upp bilder och diverse filmer och det finns roliga klubbar att gå med i och man interagerar med varandra i en massa tävlingar och tester.
So far, so good.

Det sista man har i tankarna är det kontrakt som man accepterade med en knapptryckning, när man skapade sitt Facebook-konto. Man brydde sig inte ens om att läsa kontraktet, vilket man sällan gör när det gäller liknande kontrakt till programvaror och dylikt. Man klickar bara "Jag accepterar villkoren" och allt är frid och fröjd.
He he he ... SUCKERS!

Facebook utnyttjar det faktum att det är ytterst få som ids läsa användarvillkoren när man signar in sig, å här kommer det "roliga": På sidan 4 i det 13-sidiga kontraktet till Facebook, så ger användaren automatiskt företaget en ”oåterkallelig,
evig” och ”världsomspännande” rätt att kopiera, använda och sprida allting som man får för sig att lägga upp, skriva eller skicka på sajten. Det knepigaste är att det inte ens behöver vara jag som lägger upp saker. Det kan vara en kompis som lägger upp en mindre fördelaktig festbild (där jag kanske då är med), på sin användare och sätter dit mitt namn under och sen är man såld.

Facebook har alltså rättigheten att sälja vidare allt innehåll på mitt och andras användarkonton till diverse intressenter runt om i världen. Helt plötsligt en dag kanske man finner sitt ansikte pryda någon annons för abort eller någon könssjukdom, vilket i och för sig inte behöver ses som negativt, då jag kan avskräcka vem som helst till ett sundare leverne.

Storebror har oss i ett skruvstäd.

Våga väga

Fredag 26/10 = 75,3 kg. Köpte en våg idag. Jag vet inte varför, men jag har aldrig haft nån och eftersom jag nu har börjat motionera, så kan det ju vara kul att se om man gör några framsteg med allt promenerande. Nu är ju 75 kg en inte alltför katastrofal övervikt direkt, snarare ganska normalt för en 43-åring på 173 cm.

Det knepiga är väl egentligen att all vikt sitter runt magtrakten.
Nu är jag ju inte speciellt fåfäng förvisso, men det kunde ju vara trevligt om man åtminstone kunde hålla gammkroppen i någorlunda shape. Vi får väl som sagt se. En våg kan ju fungera som en sporre, som håller motions-entusiasmen vid liv i alla fall. Eller så blir det tvärtom, när man ser hur vikten bara ökar.

Efter jobbet idag så hade vi, vad vi kallar för fredagsöl på firman. Vi bjuder in lite kompisar från andra byråer i vår bransch och har lite trevligt på fredagskvällen. Dessutom hade vi riggat en X-Box 360 i ett av våra konferansrum, samt ett Nintendo Wii i nedre kontorsytan och det blev ju uppskattat.

Tack vare denna tillställning så "glömde" jag äta middag. Det blev istället chips och chilinötter som stod på menyn, nersköljt med ca 2 liter cola, så imorron blir det förmodligen 2 mil i straffpromenad. Men, det är ju inte så dumt det heller faktiskt.

Se & Hör

Det går utför med backhoppar'n ... eller hur det nu var. För ett par år sen började mina ögon att ge upp helt och hållet. Dom hade fått nog av all ansträngning och man blev så illa tvungen att skaffa glasögon. Det var i och för sig inte helt fel, då jag upptäckte nya saker jag inte sett förut. Man fick dessutom en lite annorlunda framtoning och karaktär till det yttre. Med andra ord så ser man äldre ut helt enkelt.

Nu har det då blivit dags för nästa sinne att ge sig, då hörseln har börjat svikta betänkligt. Dels så har ljudnivån "IN" dämpats en aning - om man kan uttrycka det så - och dels så har man gått och dragit på sig lite sånt däringa tinnitus. Det är nog flera faktorer som ligger bakom detta skulle jag tro, såsom åldern, dataskärmar, datorsurr, iPod och hockeymatcher m.fl., men det är väl inte så mycket att göra åt egentligen, då allt detta måste få ingå i ens livskvalitet.

Det är väl i och för sig bara att dra upp volymen ännu mer i iPoden så man hör nått.

Bilden har ingenting med inlägget att göra om ni undrar. Det är bara en cool bild av Imogen Heap som jag hittade.

Eldflugor

Senaste flugan bland motionerare är dom där neon-grön-gula reflexvästarna som alla springer omkring i numera. Minst 80% av alla man möter under kvällspromenaden bär dessa signalfärgade nyttoplagg och vart man än vänder blicken i kvällsskymningen, så kan man urskilja dessa ljusgröna väsen som likt eldflugor dansar mellan träden.

Dom är väl i och för sig rätt praktiska, då man lättare undviker att springa in i folk man möter antar jag. Själv valde jag att investera i ett par enklare reflexband som man virar runt arm & ben, så man åtminstone lyser ifrån sig tillräckligt för att inte bli överkörd. Västen är nog jättebra, men det där sopåkar-modet är inte riktigt "Jag".

Kom just att tänka på att det är den 24:e idag. 2 månader kvar till jul-ångesten. Har allvarligt funderat på att handla julklapparna redan nu, så slipper man dra med sig Uzi'n dan före julafton. Men, det blir väl samma visa som tidigare år förmodar jag. Man står där på Clas Ohlson den 23:e december och fingrar på en alldeles för billig hylsnyckelsats och tänker att: "- Faan, det här blir väl bra till farsan", ignorerande det faktum att han förmodligen redan har 2 uppsättningar.

Ingenting

Mitt liv har blivit lite väl inrutat på sistone. Sen jag hittade på att jag skulle börja motionera minst 1 timme varje dag samt att försöka skriva 1 inlägg per dag i denna blogg, så får man inte mycket tid över till annat på veckokvällarna. Speciellt då man ibland också jobbar några extratimmar på jobbet vissa dagar.

Ponera att man jobbar till mellan 18 och 19 på aftonen ungefär, för att sedan ge sig ut på en dryg timmes promenad och avrunda detta med 2 timmars bloggning, då är det så pass man hinner göra något mer den kvällen. Det väl mer sällan jag behöver jobba över nu för tiden, då vi har gott om folk på företaget som kan avlasta till viss del, men det går lite i vågor det där.

Att bloggningen tar 2 timmar är dock ett orosmoln. Vissa dagar går det i och för sig relativt snabbt att skriva, då det kanske har inträffat något dråpligt under dagen som man kan kåsera om, men många gånger sitter jag bara och stirrar in i skärmen och söker förtvivlat efter ett ämne. Jag vill ju ändå att bloggen ska ha ett visst mervärde, mer än att bara skriva om min händelsefattiga vardag. På så sätt håller man kvar "publiken", som nästan blir tvungen att gå in varje dag och se vad gubbskrället har skrivit den här gången.

Som idag då jag lyckats skriva ett helt inlägg om "ingenting" och jag fortfarande har er odelade uppmärksamhet.
He he he ... jag är ett geni.

Nedan: Vy över Skellefteåälven och Älvsbacka nattetid.

Who let the dogs out

Det börjar bli ganska dunkelt om kvällarna nu. Det är så pass man kan urskilja varelserna man möter efter Strandpromenaden i kvällsskymningen. Det för dock med sig lite oväntade humoristiska inslag. På min vanliga rutt längs älven, hinner jag ikapp en man med 2 hundar modell större. En av hundarna har stannat för att avlägga ett visitkort vid kanten.

Då jag passerat detta stillastående sällskap, viker vägen av lite svagt i en lång högerkurva och efter ca 200 meter möter jag en medelålders kvinna som är på väg åt motsatt håll med 3 små hundvarelser i koppel. Det är såna där "fotbollshundar" som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Små och hyperaktiva.

När jag passerat kvinnan och de 3 små "grisarna", utbreder sig ett litet sataniskt leende på mina läppar, då jag just inser att jag är den ende i detta scenario som vet vad som kommer att hända härnäst. Mörkret bidrar ju till att man inte ser vad man möter förrän det är för sent. He he he ... SUCKERS!!

Ungefär 15 sekunder senare hörs ett jävla liv från kurvan bakom mig: Vav, Vav, Vov, Bjäbb, Voff, Gnabb, Jämmer å Elände, Larm och diverse desperata tillrop. He he he ... aaaah, livets små ögonblick av sann skadeglädje. Det börjar bli riktigt roligt att promenera under "Hundtimmen".

Topplistan v.42

Om ni undrar över gårdagens blogg så blev den lite sen då jag glömde publicera den efter gårdagens fest. Det gjordes dock i morse så ordningen är väl då återställd på sätt och vis. Vissa göteborgare blev ju lite stingsliga, så därför detta klargörande. Tjöta.

Det blev en riktig familjehelg i helgen då man igår firade "syster" och gammal barndomsvän, samt idag då farsan fick en liten påhälsning av undertecknad samt broder Jens med familj. Dagens motionsrunda bestod i att kratta löv på farsans gård, vilket är ett helt okej fys-pass, men det är också i runda slängar cirka 37 gånger tråkigare än att köra en powerwalk.

Eftersom det är söndag så följer här veckans topplista:
1. 90-årsfesten igår. (Man kan faktiskt ha kul utan sprit)
2. Diverse vänners försök till sång. (Karaoke på ovan nämnda fest)
3. Double Chocolate Chip Cookie på Subway. (Jaja, tjöta)
4. Adam Savage försöker gå på vatten. (Mythbusters)
5. Fotbollshunden. (Tisdagens promenad)

Det där med kul utan sprit kanske jag ska utveckla i ett senare inlägg, men när man nu på ålderns höst inte dricker alkohol längre så kan man ändå roa sig med att iaktta förfriskade kompisars bravader under en uppsluppen tillställning. Nu borde jag avsluta med något fyndigt, men hjärnan har redan gått och lagt sig så det är väl bara att följa efter. Go'natt.

Äldre och åldrat

90-års-kalas stod på programmet idag. Det vill säga 1 st 40-åring och 1 st 50-åring firades av. Dessutom hade dessa födelsedagsbarn passat på att gifta sig i smyg under dagen, så det blev nått sorts dubbelt firande för de tu. Det tråkiga med att kompisar får för sig att gifta sig i smyg, är att hela konceptet med svensexa och möhippa faller bort en aning. Nu kommer vi nog att hitta på något ändå, vad det lider. Vi hade i alla fall jättetrevligt på denna tillställning som bjöd på många gamla och goda minnen.

Förmiddagen ägnade jag åt att fortsätta på mitt senaste projekt: "Städa ur förråden". Det är märkligt vad man sparar onödiga grejer under sitt liv. En hord av gamla flyttkartonger med 80-talsprylar som man inte rört på 20 år har upptagit stora delar av förråden och dessa har dessutom alltid åkt med, dom gånger man fått för sig att flytta. Av någon anledning slänger man aldrig grejerna heller. Man har ju alltid varit en samlare och man intalar sig att "- det kan ju vara bra att ha nån gång".

Föga. Har man inte rört grejerna på 20 år så är det nog troligt att grejerna kommer att ligga ytterligare 20 år om man inte gör något åt saken. Det är faktiskt en ganska befriande känsla att kasta bort gamla saker och "starta om på nytt", så att säga. Man får dessutom en massa fri yta att fylla med nya lådor, med saker man aldrig kommer att röra igen på 20 år.

På uppgång

Det har gått lite drygt en månad sen jag började motionera och jag har under denna tid faktiskt gått upp 2 kg. Hmm. Detta skall enligt expertisen vara normalt då man är helt otränad och börjar motionera. Det kan ju förvisso bero på att jag numera äter middag varje dag efter motionspasset.

Middagar har ju inte direkt varit en regelbunden företeelse i min vardag tidigare, men man blir ju hungrig av sånt där fysiskt kolijox, så man är nästan tvungen att äta för att magen ska hålla käft. Man får väl hålla igång en stund till med motionerandet, för att se om det kanske vänder neråt så småningom.

En positiv detalj är väl att man i stort sett slutat äta skräpmat, typ skrov och sånt. Detta mycket tack vare Subway som dels har en betydligt nyttigare meny än hamburgerhaken och dels för att jag tycker det är godare med en Subway-macka än en hamburgare. Men det är ju klart ... ett Buremål är ju aldrig fel, så länge det inmundigas under ordnade former och att det inte blir alltför regelbundet.

Sportkvoten är fylld

Jag har bloggat rätt mycket om sport på sistone, vilket är lite lustigt egentligen, då jag inte är speciellt sportintresserad nu för tiden. En gång i min ungdom var sportintresset högt och man såg i stort sett allt som sändes på TV. Fotboll och ishockey var ju dom 2 stora, men också tennis, slalom och längdskidor mm. Detta berodde nog mycket på alla svenska framgångar i nämnda sporter under denna tid.

Numera är det inte mycket sport man ser. En och annan hockeymatch med AIK blir det, men inte mycket mer. Fotboll har blivit så tråkigt, så att klockorna stannar. Vem faan orkar sitta och se överbetalda divor ligga och åma sig på gräset efter en närkamp, som enligt reprisen inte alls var så skadlig som spelaren vill göra sken av. I en italiensk fotbollsmatch ägnas inte mycket tid åt själva bollsparkandet, då tydligen bensparkandet är mycket effektivare.

Det är nog åldern som tagit ut sin rätt, eller så har man kanske fyllt "sportkvoten" i livet. Jag ser hellre ett avsnitt av Mythbusters eller Globe Trekker, än jag ser Zlatan snava in en boll med hjälp av näsan, till kommentatorernas överentusiastiska analys att det var snudd på en stänkare i krysset. ZZZZZ.

Nae, då ser jag hellre Adam Savage bränna bort hårfästet i ett kaotiskt experiment, eller Megan McCormick fotvandra genom Kinas fantastiska landskap. Sport är överreklamerat.
PS. Jens, om du läser detta så är jag fortfarande på, inför hockeyn på lördag DS. :)

Dolores revansch

Årets överraskning på musikfronten är faktiskt en artist som jag haft ett väldigt svagt intresse för tidigare. Dolores O'Riordan heter hon och som en del av er kanske känner till så var hon tidigare sångerska i The Cranberries. Jag avskyr The Cranberries. Dom är till och med nästan sämre än Kent, men bara nästan. Kent är fortfarande det band som gör mig mest fysiskt illamående. Dom och Robbie Williams. Hurrven. :(

Däremot blev jag som sagt positivt överraskad av Dolores O'Riordans soloplatta "Are You Listening". En bra mix av singer/songwriter, trubadur, attityd-rock blandat med metal-gitarrer (lustigt nog). Låtar som "In the Garden" och "Black Widow" får även den mest kräsne musikfantasten att släppa blicken från dataskärmen och bara luta sig tillbaka och njuta.

Tydligen ska det till riktig själasmärta för att kunna skapa bra musik. Dolores platta är skriven under vad hon själv beskriver som en mycket mörk period i hennes liv med en familjemedlems bortgång bland annat. Men, inget ont som inte har något gott med sig. Plattan är riktigt bra och det trodde jag aldrig att jag skulle säga om en artist som tidigare frontat ett av musikens avskräden.

Hundtimmen

Jag har den senaste tiden upptäckt när "Hundtimmen" inträffar. Det är mellan kl. 18.00 - 19.00 på aftonen när alla hundägare i Skellefteå kommun med omnejd är ute och rastar sina hundar längs Strandpromenaden. En del har dessutom inte sina hundar i koppel, vilket medför att hundarna känner friheten att antasta förbipasserande fotgängare.

På sista raksträckan av min promenad längs älven kommer en sån där liten vit, lurvig boll löpande i full syra rakt mot mig. I detta skede får jag en sån där flashback från tiden då man spelade fotboll och bollen kommer rullande perfekt rakt mot en. Det enda man behöver göra är att ta ett par steg framåt och med sträckt vänstervrist skicka jycken i drickat.

Innan jag får chansen så hörs ett ljudligt och argt: "- Doris!! Nej!! Kom hit!!". Hunden tvärstannar och stirrar en stund åt mitt håll, för att sedan strosa tillbaka med sänkt huvud mot sin matte.
Doris? Ja, jösses. Stackars hund. Känner nästan medlidande.
Men bara nästan.

Belgien

Varför skriver man om Belgien? Ja, varför inte. I brist på annat så. Detta lilla bortglömda land är till ytan är ca 15 gånger mindre än Sverige, men har drygt 1 miljon fler innevånare märkligt nog. Förutom att inhysa EU's huvudkontor i sin huvudstad Bryssel, så är man dessutom upphovsmakare till Våfflor, Pommes Frites, TinTin, Smurfarna och Lucky Luke.

Man har dessutom fostrat den sämsta olympiern genom tiderna. Charles de Ligne hette han och var skridskoåkare. Till skillnad från grannlandet Holland som fostrat många framgångsrika åkare genom tiderna, så har Belgien inte rosat marknaden på det området. Denne Charles är dock ett stycke för sig.

Under OS i Garmisch-Partenkirchen 1936 så ställde Charles de Ligne upp i 500-metersloppet. I sitt första och enda åk så lyckades Charles med konststycket att bli varvad i detta 500-meterslopp. Varvad. På 500 meter. Stanna upp och fundera på den ett tag. Ett 500-meters skridskolopp består alltså av 1 varv + målrakan. Karln kämpar alltså förtvivlat med att ta sig fram på den första rakan, medan hans motståndare hinner åka hela varvet och passera honom på mål/startrakan. Fantastiskt. Det loppet skulle man ha fått se.

Topplistan v. 41

Jag får be så mycket om ursäkt för mina 2 senaste inlägg som på något sätt utmynnade i en bitterhet, värdig en grinig gammal gubbe. Även om jag nu kanske är på väg att bli en sådan, så var min utgångspunkt när jag startade upp denna blogg, att försöka bejaka det positiva i varje ämne. Det finns dock stunder då man måste lätta på säkerhetsventilen lite, så man inte imploderar av falsk optimism.

För att kompensera detta så presenterar jag här en positiv topplista för veckan som varit:

1. Hockeymatchen Skellefteå-Brynäs i ny-gamla arenan i måndags. AIK-seger 6-3.
2. Double Chocolate Chip Cookies på Subway. Jag tror det blev 7 st sammanlagt under veckan.
3. Bowlingmatchen mot ärkerivalen Mammon Media/Vinter i fredags. Jag spöade skiten ur alla.
4. Påbörjat storstädning i mina förråd. Jo, det är faktiskt kul att kasta bort saker.
5. Lördagspromenaden i vackert höstväder.

Eftersom jag dessutom har lyckats slösa bort hela söndagen på ingenting och njutit av varje sekund, så slänger jag med ett positivt citat också. Denna gång från den insiktsfulle, om än bortgångne John Lennon:
"- Den tid du njöt av att slösa bort, var inte bortslösad."
Så sant.

Folkkär

Min käre vän Wiking dryftade en gång i tiden att:
"- Eric, du hatar människor va?" Jo, på den tiden jobbade man på Domus livsmedelsavdelning som mejeriansvarig och var ganska less på livet, jobbet och människor. En av av dom negativa aspekterna med att jobba inom handeln är just att man lär sig hata människor. Dumma jävla kunder som inte fattar nånting.

Idag är man lite mer postivt inställd till livet och sin vardag överlag. Man har ett jobb man trivs med, man är någorlunda frisk och man har det mesta man behöver för att kunna leva drägligt. Men på nått sätt så dyker hornen fram ändå när man är på stan och ska in och handla nått i nån butik eller galleria eller man kanske bara ska in på ICA för att snabbhandla ett par liter mjölk.

Folk är i vägen, ungar har ingen radar, rullatorer ta mig faan överallt och man önskar man tagit med sig Uzi'n. Den ofrånkomliga "Falling Down"-känslan infinner sig och man vill bara gå loss på något. Man stålsätter sig dock och drar upp volymen ännu mer i iPoden och försvinner in i kö-koman. Lugnet infinner sig först när man har passerat E4:an på vägen hem och larmet från innerstan har tonat ut. Mmm, friheten...

Jag kanske inte Hatar folk nuförtiden, men dom är då faan så irriterande.

Nedan: Michael Douglas i filmen "Falling Down".

Kung Bore

Nu är vintern nära. I morse hade kvicksilvret krupit ner till -5 grader och frosten kramade livet ur de sista hängande löven i grannbjörken. Betydligt mycket senare, under min promenad i aftonskymningen, skymtade jag Kung Bore som var i full färd med att lägga den första isen på ankdammarna i Nordanåparken. Ett 50-tal ankor, gäss och änder trängdes i den sista gnuttan öppet vatten som omringade fontänen utanför teatern. Dom torde väl frysa fast där under natten.

Den första snön kommer nog under nästa vecka, skulle jag tro. Faan, nu har man 7 långa månader av vinter framför sig. Jag tillhör ju kategorin människor som i stort sett går i ide under vintern. Man gör inte många onödiga utflykter i vinterkylan. - Å varför bor du kvar i Norrland då?...undrar ni. Ja, men faan, det är ju "hemma". En alldeles lagom stor stad, som är alldeles lagom händelselös. Precis som jag.

Det skulle aldrig falla mig in att flytta till t.ex. Stockholm. - Varför då da?...undrar ni på nytt. Ja, för det första så bor det alldeles för mycket Stockholmare där. Maken till jobbigt folk. Sen är det ju VM i sardinrally överallt, så det går ju faan inte röra sig. Tacka vet jag Möjligheternas Torg i Skellefteå kl. tio en tisdagkväll. Inte en käft i sikte. Sen är det i stort sett gångavstånd till allting i den här stan, så man behöver inte ta livet av sig när man har slut toapapper.

Nae, vintern kan komma hur mycket den vill. Jävla tur man har en fet plasma-TV och en lika fet DVD-samling. Nog ska jag överleva den här vintern också.

Året var 1964

Detta fantastiska år innehöll följande historiska händelser:
18 januari - TV-serien Vi på Saltkråkan, efter Astrid Lindgrens bok, börjar sändas.
6 februari - Storbritannien och Frankrike beslutar att tillsammans konstruera en tunnel under Engelska kanalen.
9 februari - The Beatles framträder i The Ed Sullivan Show och får därmed sitt genombrott i USA.
19 februari - Den brittiske skådespelaren Peter Sellers gifter sig med svenskan Britt Ekland.
20 mars - Ett nytt svenskt parti, Kristen Demokratisk Samling (KDS), bildas på initiativ av pingströrelsens ledare Lewi Pethrus med Birger Ekstedt som partiledare.
30 mars - TV-programmet Jeopardy! har premiär i USA.
17 april - Ford Mustang presenteras för allmänheten vid Världsutställningen i New York.

1 maj - Eric Mårtensson (eder bloggare) ser dagens ljus.

22 maj - Riksdagen godkänner att det svenska polisväsendet, som dittills varit kommunalt, förstatligas.
25 maj - Den svenska Medicinalstyrelsen ger tillstånd till försäljning av preventivtabletter, så kallade p-piller.
12 juni - Den svenske översten Stig Wennerström döms till livstids fängelse för spioneri.
27 oktober - Den svenska sektionen av Amnesty International bildas.
1 december - AB Svensk Bilprovnings första specialbyggda anläggning för kontrollbesiktning invigs.
10 december - Årets nobelpristagare i litteratur, Jean-Paul Sartre, har tackat nej och uteblir från prisutdelningen.
15 december - Den svenska riksdagen beslutar att ett nytt enhetligt, kommunalt gymnasium skall införas i Sverige 1965 där studentexamen avskaffas från 1968. Det nya gymnasiet skall ha fem linjer, en humanistisk, en naturvetenskaplig, en samhällsvetenskaplig, en ekonomisk och en teknisk, som alla är 3-åriga (teknisk även 4-årig).

Jag tycker den sista punkten är intressant, då man får höra mången utexaminerad gymnasieelev sitta i en hästvagn första fredagen i juni och sjunga "- För vi har tagit studenten, ...osv... ". Man får ju lust att klämma i med "- För det har ni inte alls det, ... för det avskaffades 1968 ...". Men det rimmar lite illa, så det är knappast värt besväret.

Fuska med stil

Inom idrottsvärlden har fusk genom dopning varit ett hett diskutionsämne genom åren. Jag har på nått sätt alltid föreställt mig att dopning varit en ganska sentida företeelse. Jag tyckte inte det var så mycket snack om sådant, förrän Ben Johnson blev avslöjad under OS 1988. Efter det blev det ju hysteri i hela idrottsvärlden och alla anklagade alla.

Faktum är att man redan 1928 införde en regel mot dopning, men då det internationella friidrottsförbundet inte hade några möjligheter att genomföra tester fick man lita på idrottarnas hedersord. De första testerna infördes först vid EM i friidrott 1966. Anabola steroider började förekomma kring 1970 och efter att en analysmetod hade utvecklats förbjöds ämnet av IOK 1976.

Nae, tacka vet jag förr i tiden då idrottarna var lite mindre subtila och mer stilfulla i sitt fuskande. Min favorit är nog den amerikanske maratonlöparen Fred Lorz som vid Olympiska spelen i Saint Louis 1904, först av alla nådde olympiastadion och hyllades som segraren. Han blev fotograferad tillsammans med dottern till Förenta staternas president och skulle precis tilldelas guldmedaljen när det uppdagades att han hade slutat springa efter 15 kilometer och liftat med en bil drygt 17 kilometer innan han klev in på banan igen. Priset gick istället till hans landsman Thomas Hicks. Stilfullt var ordet.

Det är lite synd att sånt inte inträffar numera i TV-kamerornas tidsålder. Det skulle ju bli lite roligare på så vis.

B som i bär

När jag ikväll satte mig ner för att skriva, så kom jag av någon anledning att tänka på den där vandringsmyten om killen som i programmet "Upp till tretton" med Ulf Elfving, fick frågan om han kunde nämna 3 frukter som börjar på B. Han ska ha klarat av att nämna två och därefter - efter viss press från Elfving - svarade
"Bapelsin då, gubbjävel!". Denna replik har faktiskt yttrats, men inte i "Upp till Tretton" utan i ett Lundaspex som parodierade programmet. Så den som fortfarande hävdar att dom hört Ulf Elfvings röst i detta sammanhang, så var detta alltså bara en skicklig imitatör som härmade honom.

Det lustiga i kråksången är att det i stort sett är omöjligt att nämna 3 frukter på B. Eftersom allas förstaval blir banan, så faller detta på grund av att bananen faktiskt är ett bär. Eller åtminstone ett "falskt" bär, då bananerna av odlade arter inte innehåller frön utan bara svarta rudiment efter fröämnen. Det finns dock arter som innehåller svarta frön stora som pepparkorn inbäddade i fruktköttet. Vissa bananer är så fulla av sådana frön att de är i stort sett oätliga. Det finns i och för sig 300 arter av bananer, så kanske att någon av dessa kan klassas som frukt.

Oops...nu blev det så där lärorikt igen. Det var inte meningen. Jag tycker bara att det är fascinerande att nysta i alldagliga företeelser och bända dom lite åt vänster. Det finns ju en till klassisk myt från samma radioprogram, där en skåning ska ha fått en fråga i stil med "Vad är det som finns i Afrika, äter bananer och lever i träden?". Han svarade då "Kan det va en neger?", vilket är otroligt kul och fick Elfving att bryta ihop. Dock har denna replik aldrig yttrats enligt Elfving själv och producenten för programmet (taget ur tidningen Journalisten 29/2003).

Nåja, det är kul med vandringsmyter, då även om dom inte är sanna så är dom så inrotade i folks medvetande att dom på nått sätt antar en sanningsenlig natur. Lustigt vad hjärnan spelar "användarna" ett spratt ibland.

The Kurgan

Ikväll var det säsongsdebut för eder bloggare i den nyrenoverade Skellefteå Kraft Arena. Broder Jens har säsongsbiljetter och ikväll fick alltså storebror följa med. Brynäs står för kvällens motstånd och de flesta AIK-supportrar vädrar seger denna afton. Den "nya" arenan är riktigt ståtlig och ett stort lyft för klubben och för hockeypubliken.

En gigantisk jumbotron har man också hängt upp ovanför isen, med fyra massiva HD-skärmar, så man kan kolla matchbilder och repriser under tiden. Jag glömmer faktiskt bort mig och sitter och tittar på "TV:n" när AIK gör sitt 2-0-mål, och det slår mig att jag kanske skulle sänka blicken, för jag har ju faktiskt hela kalaset "live" framför mig. Man är väl ganska TV-skadad.

AIK vinner kvällens minst sagt svängiga drabbning med 6-3 och Mikael Renberg gör hattrick till publikens stora förtjusning. Det offensiva spelet ser väl rätt lovande ut, men dom skulle dock behöva köpa sig ett försvarsspel, för detta duger inte om man har tänkt ta sig till slutspel.

AIK har i alla fall "The Kurgan" på sitt lag. Alltså ondingen från filmen Highlander. Lee Goren heter han och är till utseendet inte helt olik filmkaraktären. Stor som ett hus och motståndarna mosas likt flugor mot en vindruta när han kommer farande. Det är riktigt underhållande att se.

Jag bjöd dessutom broder Jens på en Double Chocolate Chip Cookie från Subway, så nu vet även han hur en kaka SKALL smaka.

Nedan: Till vänster Lee Goren, till höger The Kurgan:

Filmtips

Eftersom det är söndag så presenterar jag veckans topplista i vanlig ordning:

1. Double chocolate chip cookie (nr 1)
2. Double chocolate chip cookie (nr 2)
3. Double chocolate chip cookie (nr 3)
4. Spring Lola (lustig och annorlunda tysk film)
5. Sanjuro (uppföljaren till Yojimbo, min favorit bland Akira Kurosawas filmer)

Ja, jag vet, mitt liv är så pass patetiskt att en KAKA är etta, tvåa och trea på topplistan. Det blev också massor med film i veckan då jag har plöjt igenom den stapel av DVD-filmer som jag inte kommit mig för att se tidigare. På tal om film, så följer nedan några tips på filmer som jag tycker ni ska kolla in:

Garden State
Underbar liten film som är skriven och regisserad av Zach Braff (han som spelar J.D. i Scrubs. Medverkar gör också Natalie Portman som är helt fantastisk som vanligt.

Secretary
Bisarr och väldigt annorlunda film med en alldeles lysande Maggie Gyllenhall i huvudrollen tillsammans med den enigmatiske James Spader.

Min Japanska Vän
Fransk/japansk film. Skådespelerskan Sylvie Testud är helt fantastisk i huvudrollen som sekreteraren som får anställning på ett Japanskt storföretag och filmen utforskar de kulturella krockarna detta innebär. Sylvie är faktiskt från Belgien, men talar flytande franska och japanska.

En Långvarig Förlovning
Fransk film av Jean-Pierre Jeunet (han som gjorde Amélie från Montmartre). En än gång tar han hjälp av Audrey Tautou som här spelar en ung kvinna som får besked om att hennes pojkvän stupat i slaget vid Somme 1917. Hon vägrar dock tro att det är sant och bestämmer sig för att finna sanningen. Denna film är helt enkelt ett mästerverk och följer samma filmiska stil som Amelie från Montmartre, dock med mycket mer tragedi och dramatik.

Å för er som missat Amélie från Montmartre, så rekommenderar jag att snarast uppsöka närmaste DVD-handlare.

Ja, det var väl allt för idag.

Choklad

Lördag. Vilodagen. Förutom ännu en maraton-power-walk på 2 timmar under eftermiddan, så avnjuter jag dagen framför TV:n, då jag har en drös med DVD-filmer som jag fortfarande inte har hunnit se. Dessutom frossar jag i mig ett par chokladkakor under tiden nersköljt med BOB's Äpple Lättdryck. Nyttigheten själv. Jo, så är det faktiskt.

För ett tag sen läste jag "Fredrik Paulúns lista över världens nyttigaste livsmedel" och till min odelade förtjusning, så visade det sig att choklad var det absolut nyttigaste man kunde äta.
Mörk choklad är överlägsen 1:a på listan, följt av mjölkchoklad, katrinplommon, blåbär och granatäpple. Sen kommer en drös med grönsaker, frukter och bär. Först på 41:a plats hittar man äpple följt av morot, banan och tofu. Dessa är flera mil efter chokladen i nyttighetsfaktor och omkullkastar därmed en del teorier om hälsa och kost.

Med "nyttigaste" avses alltså då de halter av antioxidanter som dessa livsmedel innehåller. Antioxidanter är ju som bekant väldigt bra om man vill hålla de fria radikalerna i schack, så man inte drar på sig så mycket hjärt- och kärlsjukdomar. Det ska ju dock tilläggas att choklad innehåller ungefär 10 gånger så mycket energi som många frukter, bär och grönsaker, så man får ju se till att förbränna det man frossar i sig.

Faan, nu blev jag så där informativ igen. Måste lägga band på mig. Kan inte rå för att man är "Världsmästare i värdelöst vetande". För mycket Discovery Channel kanske. Anyhoo ... En av filmerna jag såg idag var "Spring Lola". En tysk film från 1998 med Franka Potente i huvudrollen. Ni vet, hon från "Bourne Identity". "Spring Lola" är en riktigt "snygg" film med en rad annorlunda och lustiga scener och ett bra tempo. Filmen är kanske lite kort (75 min), men det funkar ändå.

Nae, tillbaka till TV-soffan och chokladen. Mmm.....chocolate........

Glädje och sorg

Först lite sorg. Sveriges bästa rockband Soak the Sin meddelade idag att man tar en längre paus från musiken. Pausen kan dessutom bli permanent om det vill sig illa. Enligt bandets manager så är det vissa yttre omständigheter utanför bandets kontroll som har krånglat till saker och ting.

Min gissning är att det är skivbolaget som jävlas. Skivbolag jävlas alltid, mest p.g.a. att dom är just BOLAG, som endast är intresserade av att tjäna stålar än att främja musikkulturen. Man får väl trösta sig med att lyssna till Soakarnas lysande debutplatta och minnas det som var. Man kan ju alltid hoppas på en comeback.

Nu lite glädje. Subways Double Chocolate Chip Cookie. Oh mama. The Mother of all cookies. Alltid en av dagens höjdpunkter. Vid lunchtid hade dom dock till min fasa slut på dessa fröjdefulla kreationer, men jag gjorde en kvick avstickare efter jobbet och förskansade mig med en påse. Väl hemma efter aftonens 1-timmes powerwalk, så fick man äntligen frossa i sig 3 av dessa överjordiskt aromatiska bakverk av ren glädje.

Dagens inlägg är sponsrat av Subway.

Skitiga, fula och elaka

Så är vi inne på musik igen. Det är väl ofrånkomligt antar jag, eftersom musiken är och förblir nummer 1 i mitt liv. Det är ganska fascinerande vad många musikgenrer man gått igenom i sitt liv. Ända sedan 1974 då man för första gången upptäckte musiken, till idag då skivsamlingen man skrapat ihop under åren börjar ta upp mer än lovligt utrymme i lägenheten.

Pop, rock, hårdrock, punk, funk, jazz, klassiskt, synth, singer/songwriter, folkmusik m.m. har man på ett eller annat sätt filtrerat och destillerat genom åren. Musiken har även format och förändrat mitt liv på ett eller annat sätt beroende på artist, genre och framför allt tidpunkten för det. Jag var ju inne på detta i ett tidigare inlägg om hur man är redo för viss musik vid vissa specifika tidpunkter i livet.

Jag kommer aldrig att glömma en sommardag sent i juli 1980, då jag och mina trognaste vänner valsade ner på Tempo för att kolla in skivavdelningen. Där hade man riggat en TV-monitor, som visade de senaste låtarna från diverse artister. Hårdrock var på tapeten då och mina trogna vänner spände ögonen i en ny video med Judas Priest som hette "Breaking the law". "-Det var det coolaste vi sett" proklamerade mina 4 vänner i kör. Utom jag.

Jag stod som förstenad med hakan i golvet då jag fick se den video som spelades direkt efter Judas-videon. Det var ett sound jag aldrig hade hört förut. Det var hårt, det var rått, det var öronbedövande, det var MOTÖRHEAD. Jag tror inte jag blinkade en enda gång under bevittnandet av denna video som i detta ögonblick förändrade mitt liv. Hårdrock-eran var här på allvar.

Frontfiguren och basisten Lemmy Kilmister i detta tämligen högljudda band är raka motsatsen till hur dagens stjärnor skall låta och se ut. De gluturala läten som kommer ur hans strupe är allt annat än sammetslena och den yttre framtoningen kan ge vilken stylist som helst cancer, men det är ändå precis rätt. Hårdrock ska vara skitigt, högt och allmänt anstötande.

Lemmy har numera hunnit bli 62 år gammal, men Motörhead ångar fortfarande på. Sen 80-talet har man ju som sagt utvecklat andra musiksmaker och kanske växt ifrån hårdrocken, men jag brukar då och då slänga på en Motörheadplatta och luta mig tillbaka och njuta av det underbara oljudet.

Jag avslutar med att presentera några citat från anti-hjälten Lemmy Kilmister:
"- Jag blir aldrig bakfull. För att bli bakfull måste man först sluta dricka."
"- Om jag dör hoppas jag på att hamna i helvetet. Det är där alla biljardborden finns."
"- Motörhead kommer att bli det skitigaste rockbandet någonsin. Om vi blir granne med dig kommer din gräsmatta att dö."

Lång väg hem

En del av er har redan hört denna story, men det skiter jag i. Jag tycker den är tillräckligt fantastisk för att berättas igen. Om det nu skulle finnas några kattägare som av en händelse tittar in på denna blogg, så läs och förundras:

Sugar, en två år gammal perserkatt hade ett höftproblem som gjorde att hon ogärna åkte bil. Som en följd av detta fick hon stanna kvar hos en granne när familjen flyttade från Anderson i Kalifornien till Gage i Oklahoma. Efter två veckor försvann Sugar. Fjorton månader senare dök hon upp i Gage på sin forne ägares trapp. Hon hade gått nästan 18 mil varje månad för att komma till en plats hon aldrig hade varit på förut.
- Källa: Listboken, Albert Bonniers Förlag.

Jag kan faan inte förstå hur detta är möjligt. Okej, jag har ju sett dokumentärer om hur vissa djur och insekter navigerar med hjälp av magnetrörelser i himlen och annat fuffens, men det här är snudd på "Twilight Zone".

Det skrivna ordet

I början fanns bara Adam och Eva (Människor på jorden = 2 st).
De fick två söner, Kain och Abel (Människor på jorden = 4 st).
Kain dräpte sin bror (Människor på jorden = 3 st). Gud förvisade Kain från hans mark och nu kommer det roliga: "Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden. Kain låg med sin hustru, och hon blev havande och födde Henok. Kain byggde då en stad och kallade den Henok efter sin son."

Vänta nu för i helvete!!
Detta är ju intressant, med tanke på att det endast har nämnts 4 personer hittills, varav 1 har kolat vippen. Här har Kain helt plötsligt en hustru! Vars faan kom hon ifrån! Sen finns det ju tydligen tillräckligt med människor för att bo i en stad också. Man undrar ju även varför det i första läget överhuvudtaget finns ett annat land (Nod), då sådant inte borde vara aktuellt i ett skede då folkmängden är så begränsad.

Nåja, jag ska lägga band på mig. Bibeln är ju trots allt den första riktigt framgångsrika fantasylitteraturen som skrevs. Det mest fantastiska med Bibeln egentligen, är ju att så många misstar den för att vara sann. Det finns ju till och med mer sanning i Aftonbladet än i Bibeln och det säger ju en del. En sak jag lärt mig i livet är att inte tro på allt som skrivs och här finns ju tydliga belägg för den tesen.

Om ni undrar så är jag ateist. Dock är jag uppvuxen med Bibelns ord då jag ofta i min barndom bodde hos min farfar som var predikant. Enligt honom så fanns det en Gud och när man är en liten grabb så litar man ju på att allt som dom vuxna säger är sant. Man blev ju dock äldre själv och började inse hur saker och ting verkligen låg till. Sedan dess har man misstrott alla som är äldre än en själv.

Lite småroligt är det i alla fall att ifrågasätta bibeltexter med vetenskapliga fakta och sunt bondförnuft.
Veckans tips: Plocka upp en bibel och läs lite. Makalös humor.

Medelsvensson

I hela mitt liv har jag med näbbar och klor kämpat för att undvika att bli en "medelsvensson". Hela konceptet med familj, 2 barn, villa, hund samt en Volvo på infarten låter ju inte allt för sexigt, plus att det verkar så fruktansvärt tidskrävande. Det blir ju aldrig nån tid över till viktigare saker, som att ha ett DVD-maraton en lördag eller att göra fascinerande spellistor i iTunes.

Om man som i mitt fall varit singel hela livet, bor i en hyresrätt på 51 kvm och har en yttre framtoning som man bäst kan beskriva som en blanding mellan Darth Vader och Mr. Burns, så är det ju lite lättare att undslippa Svensson-fällan. Kan man gifta sig med sin Plasma-TV? Kanske inte. Fast det vore ju kul.

Medelsvensson förresten, borde det inte heta medeljohansson istället? Eftersom det är det vanligaste svenska efternamnet. Svensson kommer ju först på 9:e plats i listan. Nåja, bara en tanke. När jag tänker efter så har jag en nära familjemedlem, som har allt som krävs för att bära epitetet medelsvensson. Han har i och för sig nybytt bil till en Passat, så han kanske istället ska klassas som en medelschneider då eller nått.

När man nu har kämpat så länge för att undvika svensson-fällan, så sitter man här helt plötsligt med lägenheten belamrad av IKEA-möbler. Mer medelsvensson än så, går det ju inte att vara. Eller? Det är dock bara en övergångsfas i mitt liv och många av dessa möbler kommer att bytas ut vad det lider. Intalar jag mig själv i alla fall. Länge leve Ingvar.