The End

Som en del av er kanske kunde utläsa av gårdagens inlägg så har bägaren till slut runnit över i mitt alldeles lagomt händelsefattiga liv. Det är dags att hitta nya livsbejakande företeelser att fylla tillvaron med. Mitt liv har alltid följt detta mönster, där jag hittar något av intresse, går in med själ och hjärta för det, för att sedan bara klippa navelsträngen och gå vidare till nästa fas i livet.

Det beror nog mycket på att jag blir så oerhört engagerad i det jag för stunden finner intressant, så jag bränner ljuset ganska raskt i bägge ändarna och när väl lågan falnat, så finns där inget kvar som kan få liv i den igen. Man bara bryter helt och vandrar vidare. Det lustiga är att hur mycket man än brunnit för en sak så när man väl nått slutet på engagemanget så är det bara en befrielse att lämna det, trots att man av någon anledning får för sig att man kommer att sakna det. Men så är inte fallet.

Så kommer då den ofrånkomliga stunden då man får en uppenbarelse och bara vill pröva sina vingar i något nytt. Det kan finnas många randiga skäl och rutiga orsaker till att den där uppenbarelsen infinner sig. Det kan vara de senaste veckornas slit som frestat hårt på psyket, men det kan också bara vara en allmän längtan efter något nytt och livsomvälvande. I höstas var det ju motionerandet som blev ett utlopp för min äventyrslust. Den här bloggen var en annan.

Igår kväll kom så plötsligt den där uppenbarelsen, då jag bara stirrade tomt in i datorskärmen och försökte hitta på något att skriva om. Sakta sjönk den där insikten in att jag nog tömt ut allt jag har velat skriva om. Den här bloggen började ju dessutom bara som ett litet sidoprojekt, för att se hur långt jag kunde ta det och som det visar sig nu så har jag nog inget mer att tillägga egentligen.

Det finns många trevliga saker att förgylla sin tillvaro med bara man bryter med det gamla, stannar upp och ser sig omkring. Vem vet, en vacker dag så kanske man sitter här igen, men under en pseudonym och helt andra premisser. Med dessa avslutande ord vill jag tacka alla som varit vänliga nog att ägna en liten stund av sina liv för att läsa mina förvirrade tankar och floskler.

Lev och må mina vänner. iEric signing off. Byyeee.

Tidens tand

Satt och kikade på ett par gamla bilder från svunna tider, då man knappt var en tvärhand hög och livets vedermödor hade inte hunnit sätta några djupare spår i ens kropp och själ. Vad hände? är den första frågan som dyker upp när man ser sig själv i sin ungdoms spira. Nästa fråga blir tveklöst: Varför drog man inte ut Tidens Tand när man hade chansen?

Det tråkiga är inte att vara gammal, utan att inte längre vara ung. Vi bryr oss heller inte om tiden förrän den har passerat. Ett ganska nött uttryck i vår tid är ju det klassiska latinska "Carpe Diem" (fånga dagen), men fångar vi verkligen dagen egentligen? Synnerligen tveksamt. Vi måste inse att vi lever en sekund i taget och sekunden är just nu. Det är dags att stanna upp och njuta av de smultronställen efter livets väg som vi ofta bara passerar i förbifarten på väg mot ouppnåeliga mål.

Det bästa sättet att spara tid är att använda den, eller som en vis man vid namn Omar Khaiyam sade: "Låt de lärde prata. Lägg dig ner där rosor doftar och där solen ler. Vårt liv är kort och endast ett är säkert: vissna blommor blommar aldrig mer." Här är då i alla fall en kaktus som bestämt sig för att inte torka ut riktigt än och det är banne mig dags för en andra blomning.

Ett mästerverk

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg, så kan man alltid lita på bröderna Coen för en fantastisk filmupplevelse. Nu har dom slagit till igen och ingen har väl missat att deras senaste film vunnit en drös med priser, bland annat några Oscars och det är den väl unnat skall understrykas. Jag blev idag i stort sett tvingad av en arbetskamrat att ta ledigt åtminstone 1 kväll denna vecka och följa med på bioäventyr. Å vilket äventyr sen.

"No Country For Old Men" är ett mästerverk. Som alla Coen-filmer så innehåller den drama, humor, våldsamheter, bra skådespel och en bisarr tvist på historien. Deras humor är en blandning av nattsvart tjära och uppsluppen buskis. I denna historia kastas man mellan ryggradsilande spänning och befriande gapskratt, kryddat med en hel del blyförgiftning.

För en sak är alltid närvarande i bröderna Coens filmer. Ond bråd död. Inte för sakens skull utan rått, naket, kallblodigt våld som samtidigt blir "verkligt" på nått sätt. Detta är dessutom en av dom få filmer som jag inte på förhand kunde förutse slutet på. Å vilket slut sen. Jag skall dock inte avslöja något. Om ni ska se 1 film i år, låt det bli "No Country For Old Men". Brilliant filmkonst och en upplevelse utöver det vanliga.

Nu har jag slut på prisande plattityder. Gokväll.

Ridiculous

Det finns några nackdelar med att jobba 12-16 timmar per dag, 14 dagar i sträck. Hushållsarbetet hemmavid blir en aning åsidosatt och framförallt tvättkorgens innehåll har nått oanade höjder. I slutet av veckan som gick var jag faktiskt tvungen att köpa extra underkläder för att jag inte hade någonting kvar i byrålådan.

Dammråttorna har dessutom vuxit sig så stora att dom har börjat äta upp varandra, vilket i och för sig inte är en nackdel, då det blir lite mindre att ta hand om sen. Man får dock hålla koll på dom i ögonvrån så att dom inte smyger upp bakom en och tar en tugga ur hälsenan. Får väl kanske skaffa en dammkatt för att hålla dom stången.

Veckans topplista lyder som följer:
1. Double Chocolate Chip Cookie. Well, surprise surprise.
2. Middag på Johanna i Parken med Helén. God mat och trevligt sällskap.
3. Megan McCormick i Globe Trekker. 22.00 varje kväll på Travel Channel.
4. Link's Crossbow Training till Nintendo Wii. Småkul spel.
5. Nya datorn anlände.

Tror jag ska ta ledigt nån kväll i veckan och styra upp tvättkorgen. Det börjar faktiskt bli lite "ridiculous".

Gah-pffft

1:a mars och till slut så blev det vinter. Det har kommit en del snö sista dygnet och lite minusgrader har vi faktiskt haft i några dagar nu. Jag har dessutom jobbat min 13:e dag i rad och jag börjar faktiskt bli lite less. Inte less på jobbet så till vida utan less på vår arbetspartner, som inte kan bestämma sig vad dom vill ha och dom ändrar sig 2 gånger per dag. To many cocks in the soup, helt enkelt.

Sitter i skrivande stund och lyssnar på Fantômas bisarra album Delìrivm Còrdia, som bara består av 1 enda låt som är 1 timme och 14 minuter lång. Den är uppbyggd av diverse ljudmattor och knepiga riff kryddat med spridda vokabulära yttringar. Passar perfekt till den sinnesstämning jag befinner mig i just nu. De sista 17 minuterna av "låten" är dessutom helt musiklösa. Det enda som hörs är det familjära och repetativa ljudet av en pickup som nått innercirkeln på en vinylplatta. Gah-pffft, gah-pffft, gah-pffft, gah-pffft ... genialiskt.

I mitt ständiga sökande efter sinnesfrid och den fortsatta kampen mot internet så har jag idag avslutat ett antal företeelser jag varit inblandad i på sistone. Jag beräknar väl att ha avskärmat mig helt från overkligheten runt slutet på denna månad och jag ser fram emot att få sjunka in i böckernas värld vad det lider när den värsta jobbhysterin lagt sig. Har en hel del olästa böcker som står och väntar i bokhyllan.

Var lugna, denna blogg blir den sista anhalten i min själsliga rening, så en liten stund till får ni drass med mig.

Skottdagen

Här kommer ännu ett segment av värdelöst vetande, men det får ni leva med. Skottdagen är den extra dag i februari som infaller den 29 februari vart fjärde år - det så kallade skottåret. Anledningen till att det kallas skottår kan bero på att man har "skjutit" in en dag för att dagarna på året ska passa in. Vad många dock inte vet är att fram till 1996 inföll skottdagen den 24 februari.

Anledningen till att skottdagen ligger i slutet av februari snarare än vid slutet av året, är att den gamla Romerska kalendern, som användes av romarna innan Julius Caesar introducerade den Julianska kalendern år 46 f.Kr., började med månaden mars. Skottdagen placerades alltså i anslutning till deras (tidigare) nyår.

Den romerska kalendern var också starkt påverkad av äldre månkalendrar och man benämnde exempelvis dagar efter månens faser: calends - nymåne (alltså upphovet till ordet kalender), nones - första kvarteret och ides - fullmåne. Den första dagen i månaden benämndes "calends" (trots att detta inte stämde med månens verkliga fas) och exempelvis 23 februari var Diem Sextus ante Calendas Martii - sjätte dagen före calends i mars. När man sedan i den Julianska kalendern införde skottdagar, så lade man till en "andra sjätte dag före calends", den så kallade bisextilis.

Orsaken till att man gjorde på detta sätt och inte lade den precis före 1:a mars, är något oklar. En anledning kan vara att man var påverkad av tidigare grekiska månkalendrar där man hade 12 månader med lika lång längd - 30 dagar - och sedan lade man till 5 dagar i slutet på året som inte tillhörde någon månad, de så kallade Epagomenai (gr. "de tillagda"), för att komma upp i 365 dagar totalt. Skottdagen kom då att bli en ny 6:e dag före de tidigare fem extradagarna.

Inom EU bestämde man i slutet av 1990-talet att ändra den tidigare placeringen av skottdagen och istället låta 29 februari vara officiell skottdag med början år 2000. Även den Romersk-katolska kyrkan räknar numera 29 februari som skottdag.

Så då vet ni. Nu är det banne mig dags för sängen.

Nedrans

Glöm det där jag sa igår om ljuset i tunneln. Det var tydligen bara en eldfluga eller nått liknande. Det behövdes bara ett enda telefonsamtal från en av våra samarbetspartners idag för att spoliera det skymtande gryningsljuset. För att slippa gå in på detaljer, så kan jag bara säga att helgen är nu fullbokad med jobb. Nedrans. Nåja, det var ändå ganska väntat. Man börjar bli van.

Nu har vi ju dock ett Nintendo Wii riggat i konferansrummet på jobbet så man kan avreagera sig med lite Link's Crossbow Training en stund. Ett litet ljus var i alla fall att min nya dator levererades idag, så nu ska jag bara övertala en av mina arbetskamrater att installera alla program åt mig, så slipper jag göra det själv. Det är ju inte det roligaste man gör direkt.

Säger dessutom ett stort grattis till min favoritskådis John Turturro, som idag når den aktningsvärda åldern av 51 år. Jag är ju snart där själv. Nu är ju chansen att han skulle läsa denna blogg ganska obefintlig, så det är väl i och för sig slöseri med både gratulationer och textutrymme kan tänka. Nåja, nu vet NI det i alla fall.