The End

Som en del av er kanske kunde utläsa av gårdagens inlägg så har bägaren till slut runnit över i mitt alldeles lagomt händelsefattiga liv. Det är dags att hitta nya livsbejakande företeelser att fylla tillvaron med. Mitt liv har alltid följt detta mönster, där jag hittar något av intresse, går in med själ och hjärta för det, för att sedan bara klippa navelsträngen och gå vidare till nästa fas i livet.

Det beror nog mycket på att jag blir så oerhört engagerad i det jag för stunden finner intressant, så jag bränner ljuset ganska raskt i bägge ändarna och när väl lågan falnat, så finns där inget kvar som kan få liv i den igen. Man bara bryter helt och vandrar vidare. Det lustiga är att hur mycket man än brunnit för en sak så när man väl nått slutet på engagemanget så är det bara en befrielse att lämna det, trots att man av någon anledning får för sig att man kommer att sakna det. Men så är inte fallet.

Så kommer då den ofrånkomliga stunden då man får en uppenbarelse och bara vill pröva sina vingar i något nytt. Det kan finnas många randiga skäl och rutiga orsaker till att den där uppenbarelsen infinner sig. Det kan vara de senaste veckornas slit som frestat hårt på psyket, men det kan också bara vara en allmän längtan efter något nytt och livsomvälvande. I höstas var det ju motionerandet som blev ett utlopp för min äventyrslust. Den här bloggen var en annan.

Igår kväll kom så plötsligt den där uppenbarelsen, då jag bara stirrade tomt in i datorskärmen och försökte hitta på något att skriva om. Sakta sjönk den där insikten in att jag nog tömt ut allt jag har velat skriva om. Den här bloggen började ju dessutom bara som ett litet sidoprojekt, för att se hur långt jag kunde ta det och som det visar sig nu så har jag nog inget mer att tillägga egentligen.

Det finns många trevliga saker att förgylla sin tillvaro med bara man bryter med det gamla, stannar upp och ser sig omkring. Vem vet, en vacker dag så kanske man sitter här igen, men under en pseudonym och helt andra premisser. Med dessa avslutande ord vill jag tacka alla som varit vänliga nog att ägna en liten stund av sina liv för att läsa mina förvirrade tankar och floskler.

Lev och må mina vänner. iEric signing off. Byyeee.

Tidens tand

Satt och kikade på ett par gamla bilder från svunna tider, då man knappt var en tvärhand hög och livets vedermödor hade inte hunnit sätta några djupare spår i ens kropp och själ. Vad hände? är den första frågan som dyker upp när man ser sig själv i sin ungdoms spira. Nästa fråga blir tveklöst: Varför drog man inte ut Tidens Tand när man hade chansen?

Det tråkiga är inte att vara gammal, utan att inte längre vara ung. Vi bryr oss heller inte om tiden förrän den har passerat. Ett ganska nött uttryck i vår tid är ju det klassiska latinska "Carpe Diem" (fånga dagen), men fångar vi verkligen dagen egentligen? Synnerligen tveksamt. Vi måste inse att vi lever en sekund i taget och sekunden är just nu. Det är dags att stanna upp och njuta av de smultronställen efter livets väg som vi ofta bara passerar i förbifarten på väg mot ouppnåeliga mål.

Det bästa sättet att spara tid är att använda den, eller som en vis man vid namn Omar Khaiyam sade: "Låt de lärde prata. Lägg dig ner där rosor doftar och där solen ler. Vårt liv är kort och endast ett är säkert: vissna blommor blommar aldrig mer." Här är då i alla fall en kaktus som bestämt sig för att inte torka ut riktigt än och det är banne mig dags för en andra blomning.

Ett mästerverk

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg, så kan man alltid lita på bröderna Coen för en fantastisk filmupplevelse. Nu har dom slagit till igen och ingen har väl missat att deras senaste film vunnit en drös med priser, bland annat några Oscars och det är den väl unnat skall understrykas. Jag blev idag i stort sett tvingad av en arbetskamrat att ta ledigt åtminstone 1 kväll denna vecka och följa med på bioäventyr. Å vilket äventyr sen.

"No Country For Old Men" är ett mästerverk. Som alla Coen-filmer så innehåller den drama, humor, våldsamheter, bra skådespel och en bisarr tvist på historien. Deras humor är en blandning av nattsvart tjära och uppsluppen buskis. I denna historia kastas man mellan ryggradsilande spänning och befriande gapskratt, kryddat med en hel del blyförgiftning.

För en sak är alltid närvarande i bröderna Coens filmer. Ond bråd död. Inte för sakens skull utan rått, naket, kallblodigt våld som samtidigt blir "verkligt" på nått sätt. Detta är dessutom en av dom få filmer som jag inte på förhand kunde förutse slutet på. Å vilket slut sen. Jag skall dock inte avslöja något. Om ni ska se 1 film i år, låt det bli "No Country For Old Men". Brilliant filmkonst och en upplevelse utöver det vanliga.

Nu har jag slut på prisande plattityder. Gokväll.

Ridiculous

Det finns några nackdelar med att jobba 12-16 timmar per dag, 14 dagar i sträck. Hushållsarbetet hemmavid blir en aning åsidosatt och framförallt tvättkorgens innehåll har nått oanade höjder. I slutet av veckan som gick var jag faktiskt tvungen att köpa extra underkläder för att jag inte hade någonting kvar i byrålådan.

Dammråttorna har dessutom vuxit sig så stora att dom har börjat äta upp varandra, vilket i och för sig inte är en nackdel, då det blir lite mindre att ta hand om sen. Man får dock hålla koll på dom i ögonvrån så att dom inte smyger upp bakom en och tar en tugga ur hälsenan. Får väl kanske skaffa en dammkatt för att hålla dom stången.

Veckans topplista lyder som följer:
1. Double Chocolate Chip Cookie. Well, surprise surprise.
2. Middag på Johanna i Parken med Helén. God mat och trevligt sällskap.
3. Megan McCormick i Globe Trekker. 22.00 varje kväll på Travel Channel.
4. Link's Crossbow Training till Nintendo Wii. Småkul spel.
5. Nya datorn anlände.

Tror jag ska ta ledigt nån kväll i veckan och styra upp tvättkorgen. Det börjar faktiskt bli lite "ridiculous".

Gah-pffft

1:a mars och till slut så blev det vinter. Det har kommit en del snö sista dygnet och lite minusgrader har vi faktiskt haft i några dagar nu. Jag har dessutom jobbat min 13:e dag i rad och jag börjar faktiskt bli lite less. Inte less på jobbet så till vida utan less på vår arbetspartner, som inte kan bestämma sig vad dom vill ha och dom ändrar sig 2 gånger per dag. To many cocks in the soup, helt enkelt.

Sitter i skrivande stund och lyssnar på Fantômas bisarra album Delìrivm Còrdia, som bara består av 1 enda låt som är 1 timme och 14 minuter lång. Den är uppbyggd av diverse ljudmattor och knepiga riff kryddat med spridda vokabulära yttringar. Passar perfekt till den sinnesstämning jag befinner mig i just nu. De sista 17 minuterna av "låten" är dessutom helt musiklösa. Det enda som hörs är det familjära och repetativa ljudet av en pickup som nått innercirkeln på en vinylplatta. Gah-pffft, gah-pffft, gah-pffft, gah-pffft ... genialiskt.

I mitt ständiga sökande efter sinnesfrid och den fortsatta kampen mot internet så har jag idag avslutat ett antal företeelser jag varit inblandad i på sistone. Jag beräknar väl att ha avskärmat mig helt från overkligheten runt slutet på denna månad och jag ser fram emot att få sjunka in i böckernas värld vad det lider när den värsta jobbhysterin lagt sig. Har en hel del olästa böcker som står och väntar i bokhyllan.

Var lugna, denna blogg blir den sista anhalten i min själsliga rening, så en liten stund till får ni drass med mig.

Skottdagen

Här kommer ännu ett segment av värdelöst vetande, men det får ni leva med. Skottdagen är den extra dag i februari som infaller den 29 februari vart fjärde år - det så kallade skottåret. Anledningen till att det kallas skottår kan bero på att man har "skjutit" in en dag för att dagarna på året ska passa in. Vad många dock inte vet är att fram till 1996 inföll skottdagen den 24 februari.

Anledningen till att skottdagen ligger i slutet av februari snarare än vid slutet av året, är att den gamla Romerska kalendern, som användes av romarna innan Julius Caesar introducerade den Julianska kalendern år 46 f.Kr., började med månaden mars. Skottdagen placerades alltså i anslutning till deras (tidigare) nyår.

Den romerska kalendern var också starkt påverkad av äldre månkalendrar och man benämnde exempelvis dagar efter månens faser: calends - nymåne (alltså upphovet till ordet kalender), nones - första kvarteret och ides - fullmåne. Den första dagen i månaden benämndes "calends" (trots att detta inte stämde med månens verkliga fas) och exempelvis 23 februari var Diem Sextus ante Calendas Martii - sjätte dagen före calends i mars. När man sedan i den Julianska kalendern införde skottdagar, så lade man till en "andra sjätte dag före calends", den så kallade bisextilis.

Orsaken till att man gjorde på detta sätt och inte lade den precis före 1:a mars, är något oklar. En anledning kan vara att man var påverkad av tidigare grekiska månkalendrar där man hade 12 månader med lika lång längd - 30 dagar - och sedan lade man till 5 dagar i slutet på året som inte tillhörde någon månad, de så kallade Epagomenai (gr. "de tillagda"), för att komma upp i 365 dagar totalt. Skottdagen kom då att bli en ny 6:e dag före de tidigare fem extradagarna.

Inom EU bestämde man i slutet av 1990-talet att ändra den tidigare placeringen av skottdagen och istället låta 29 februari vara officiell skottdag med början år 2000. Även den Romersk-katolska kyrkan räknar numera 29 februari som skottdag.

Så då vet ni. Nu är det banne mig dags för sängen.

Nedrans

Glöm det där jag sa igår om ljuset i tunneln. Det var tydligen bara en eldfluga eller nått liknande. Det behövdes bara ett enda telefonsamtal från en av våra samarbetspartners idag för att spoliera det skymtande gryningsljuset. För att slippa gå in på detaljer, så kan jag bara säga att helgen är nu fullbokad med jobb. Nedrans. Nåja, det var ändå ganska väntat. Man börjar bli van.

Nu har vi ju dock ett Nintendo Wii riggat i konferansrummet på jobbet så man kan avreagera sig med lite Link's Crossbow Training en stund. Ett litet ljus var i alla fall att min nya dator levererades idag, så nu ska jag bara övertala en av mina arbetskamrater att installera alla program åt mig, så slipper jag göra det själv. Det är ju inte det roligaste man gör direkt.

Säger dessutom ett stort grattis till min favoritskådis John Turturro, som idag når den aktningsvärda åldern av 51 år. Jag är ju snart där själv. Nu är ju chansen att han skulle läsa denna blogg ganska obefintlig, så det är väl i och för sig slöseri med både gratulationer och textutrymme kan tänka. Nåja, nu vet NI det i alla fall.

Ljusgrönt?

Saker vi lärt oss idag: Restaurang Tatung gör väldigt god pasta; Candys har stan's kallaste Cola-burkar; Intersport har ingen ordning på beställningspunkter; Vintern har så sakta börjat komma igång; Vi har de coolaste konferansmöblerna i vår bransch; Nintendo Wii bowling är en frustrerande lunchsysselsättning; Det är i stort sett omöjligt att gå ur facket; Arbetsdagarna blir inte kortare.

Dessutom så är det snart Mars månad och våren kommer allt närmare. Åtminstone inbillar jag mig det i alla fall. Man får väl försöka se saker från den ljusa sidan när man är mitt inne i en blå period. Jag har faktiskt en hel del positiva saker att se fram emot när arbetsbördan väl har lagt sig och saker börjar gå tillbaka till det normala.

En hel drös med nyinhandlade DVD-filmer ligger och väntar på vardagsrumsbordet och min nya dator anländer vilken dag som helst. Ska även komplettera min nya stereo med ett par högtalare extra, plus en subwoofer, så man kan driva grannarna till vanvett vad det lider. Ljuset i tunneln har börjat skymtas och det har en lustigt ljusgrön färg. Märkligt. Nae, nu är det Megan McCormick-dags på Travel Channel. Ajö.

827 miljoner pund!

Hmm, idag blev det sent. Klockan nådde 23:30 innan man masade sig hemåt från jobbet. Det är dock lustigt att när man väl kommit in i veckans arbetslunk och man är inställd på att jobba långa kvällar så är det inte alltför betungande faktiskt. Det är ju fortfarande vinter och man gör ändå ingen nytta hemmavid i alla fall.

Man kunde faktiskt haft det värre. Är det någon som minns Nick Leeson? Mannen som för 12 år sen lyckades med konststycket att på egen hand sätta en hel bank i konkurs genom ett antal tveksamma börsspekulationer, som med lite hjälp av jordbävningen i Kobe fick oanade konsekvenser. Den totala förlusten för hans arbetsgivare Barings Bank uppgick till sammanlagt 827 miljoner pund. Fascinerande.

Det blev 6,5 års fängelse för Nick och dessutom skiljde sig hans fru från honom medans han avtjänade sitt straff. Som lök på laxen fick han cancer 3 år senare, vilken han dock lyckades bli kvitt efter ett par kämpiga år. Vad jag ville säga med detta var som sagt att man kunde ha haft det värre.

Man kunde ju varit börsmäklare.

Afrodisiakum

I vår serie "Hur gör djur" presenterar vi idag piggsvinet och dess parningslekar. Medan ni läser så kan ni ju roa er med att jämföra vissa förehavanden med människors beteenden inom samma område. Det är ganska fascinerande vad lika vi är, måste jag tillstå.

Svaret på den gamla vitsen, "Hur älskar piggsvin?" "Väääldigt försiktigt!" är inte helt korrekt. Sanningen är mer märklig än vad den är farlig. Honorna är bara mottagliga under ett par timmar per år. När sommaren nalkas blir de unga honorna nervösa och väldigt upphetsade. Nästa steg är att de slutar äta och börjar gå och tjura i närheten av hanarna.

Samtidigt börjar hanen bli aggressiv mot de andra hanarna och startar en period där han noggrant luktar på de ställen som hans utvalda har urinerat på, formligen insuper hela henne. Det fungerar som ett oerhört effektivt afrodisiakum. Medan honan går vid hans sida och surar börjar hanen att "sjunga".

När han är redo att älska (honan springer iväg om hon inte är redo) och hon är på humör, reser sig båda och ställer sig vända mage mot mage. Sedan urinerar piggsvinshanen på sin dam och blöter ned henne från topp till tå. Strålen kan nå över två meter bort.

Är honorna inte redo, reagerar de med att 1) protestera ljudligt, 2) slå med framtassarna som en boxare, 3) försöka bíta, 4) skaka av sig urinen. Om de är redo accepterar de duschen. Den här proceduren kan pågå i veckor. Sex månader efter det att parningsakten har börjat, accepterar honan vilken hane som helst som hon varit nära. Båda slappnar av och taggarna fälls ned och hanen tar henne bakifrån.

Parningen fortsätter tills hanen är utmattad. Varje gång han försöker sluta vill honan fortsätta. Ger han upp, så väljer hon en annan partner, men nu är det hon som spelar mansrollen. För att svalka sina heta känslor går honorna igenom samma lockbeteende steg för steg i omvänd ordning. Man rekommenderas att inte stå nära en bur med uppvaktande piggsvin.

Se där, visst kände ni igen er. Okej då, urinerandet kanske inte hör till vanligheterna, men det har ju säkert hänt nån i onyktert tillstånd.

Gräsmatta

Om nu någon läst de 3 senaste inläggen och undrat om det verkligen slagit om i hjärnan på eder käre kåsör, så kan jag lugna er med att jag fortfarande har alla fiskar i akvariet. Dock börjar svärdbäraren se lite hängig ut. Å för er som inte förstod fiskliknelsen innebär detta att jag snart har nått min mentalfysiologiska gräns.

Senaste tidens arbetsbörda har så sakta börjat ta sin tribut och jag har helt enkelt inte haft den mentala orken att skriva dom vanliga filosofiska vinklingarna och lustigheterna. Copy/Paste är då en smidig nödlösning och de texter jag valt har ändå förmedlat den inre stämning som jag befunnit mig i vid skrivandets stund.

Tog dock en liten paus i arbetandet på lördagen och följde med ett par arbetskamrater och inhandlade en vardagsrumsmatta, som i stort sett liknar en gräsmatta. Väldigt lustig och grön. Ska även försöka styra upp resten av lägenheten vad det lider med diverse knalliga färger för att bryta mot det svartvita temat på möblemanget. När det nu blir.

Idag har det varit arbete från morgon till kväll och det var endast Globe Trekkern Megan McCormick som fick mig att sakta ner i TV-soffan vid 22-tiden. Nåja, man får väl vara ledig i sommar. För att citera The Kurgan från filmen Highlander: It's better to burn out, than to fade away.

Go' natt

Att sofva - intet vidare - och veta
Att uti sömnen domna hjerteqvalen
Och alla dessa tusental af marter,
Som äro köttets arfvedel - det vore
En nåd att stilla bedja om.

Good night, dear void.

Malta Lindemans visa

Albert och Orvar och den sköna Fiolin.
Det var den vackre Albert,
han älskade den fina Fiolin,
Fiolin, Fiolin, Fiolin, Fiolin.

En dag så träffa´ Albert, det var i skogen visst,
det var i skogen visst han träffade´ en skön charkuterist.

Charkuteristen hette, han hette Orvar han,
han slogs med korvar han,
den galne Orvar.
Å´ Fiolin, Fiolin.

Men hur det nu begav sig, så tog han fram en hemsker kniv,
och tänkte taga livet liv,
av gamle Ragnar (eller va´fan hette han ?)...
Fiolin ?
(….nej det var flickan som hette Fiolin...) utav pojken där...
Albert va´de´...Jaa...det var det.

Hur det nu begav sig, han måttade ett slag,
och plötsligt så flög foten av lille Albert av.
(Herre guud).

Och Albert for till sjukstugan, tradajdadajdada,
där började de lappa, så gräsligt fallera,
men har man vilket elände, när...eh...när han ropade madam,
de haver ju huhuhu satt foten bakåfram.

Då gick han ut i skogen, att hämnas Orvar då,
och det var mitt i vintern, och näsan den ble´ blå.

Så försvann han bort i skogen, och Fiolina grät,
och alla var ute och skulle hitta han - men det gick inte.
För att det var snödit, och det var spårsnö,
och dom kunde ju inte se på spåren åt vilket håll han hade gått.

Dog-tired

Svenskt uppslagsord: trött trött trötta adj.: som behöver vila . Engelsk översättning: tired. Exempel: han var trött och somnade genast - he was tired and fell right asleep. Hon verkade lite trött och håglös - She seemed a little tired and listless. Stående uttryck: vara trött på ("vara utled på") någon el. något - be tired of ("have no patience for") sby or sth. Sammansättningar/avledningar: dödstrött - dog-tired.

Engelskt uppslagsord: listless. Svensk översättning: slö, kraftlös, håglös, apatisk, likgiltig (adjektiv). Exempel: I became listless after listening to his boring speech - jag blev apatisk efter att ha lyssnat på hans trista tal. Svenskt uppslagsord: slö slött slöa adj.: kraftlös och håglös. Engelsk översättning: dull, slow, sluggish; listless, apathetic. Exempel: han låg och tittade i taket med slö blick - he lay on back staring apathetically at the ceiling. Sammansättningar/avledningar: slöhet -en - indolence.

All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy.

"Heeere's Johnny!"

Efter ännu en dag

Så står det då en ny stereo på vardagsrumsgolvet, fortfarande i kartonger, för jag kommer nog inte att hinna sätta ihop den förrän om sisådär 2 veckor. Eventuellt att jag viker av en timme på lördagmorgon innan jag far till jobbet. Det vore ju kul att se hur den ser ut stående tillsammans med alla andra högteknologiska attiraljer man dragit på sig på sistone.

Det blev en liknande dag på jobbet idag som igår. 14 timmar, skräpmat till lunch, ingen middag, blodsockerkoma vid 22-snåret. Det har nästan blivit en sport. Varför det blir så beror nog mestadels på att man trivs på jobbet och timmarna bara flyger fram på dagarna trots att det ibland blir lite stressigt. Man hinner knappt känna efter.

Fick en låda från Discshop idag också. Bland annat så har jag köpt en DVD-box med Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers i högform. Det blir en nostalgisk höjdare, när jag väl får tid att sjunka ner i TV-soffan. För att citera Homer Simpson i "The Shinning": - Come, family. Sit in the snow with Daddy and let us all bask in television's warm glowing warming glow.

Middagsbrist

Det är egentligen ganska märkligt hur folk i allmänhet slarvar så oerhört med maten. Mat är ju ändå en av dom absolut viktigaste beståndsdelarna i våra liv. Ändå så väljer man ofta nån mindre näringsrik skräpmat till lunch och knappt det ens en gång. Själv är jag ju inte nått bättre. Idag glömde jag dessutom bort att äta middag, då jobbet tog överhanden och tiden bara rann iväg.

Säkra tecken på att man glömt äta middag är när klockan närmar sig 22-snåret och synen börjar bli lite grumlig, hjärnan slår av och man sitter bara och stirrar tomt in i skärmen. Det är först när datorn av en händelse hänger sig mitt under arbetet, som man rycks ur sin blodsockerkoma och man inser vad klockan är. Hmm, nedrans. Man har dock börjat bli ganska van.

Mat är faktiskt nyckeln till framgång. Man fungerar bättre helt enkelt. Har jag märkt. Dock är sömnbrist underskattat. Jag älskar den fantastiska kreativiteten som genomsyrar en när man sovit lite för lite och för sporadiskt. Jag snittar 5 timmar per natt på veckorna, då jag sällan kommer i säng före 01.00. Det är alldeles för många bra program på TV runt midnatt, åsså är man ju "tvungen" att skriva ett inlägg i bloggen varenda jämra kväll.

Nåja, alltid roar det nån.

Livskvalitativa njutningar

Hmm, det blev sent idag. Har precis kommit hem från jobbet och som det ser ut så blir det nog likalunda resten av veckan. Nåja, skit i det, imorron ska jag faktiskt vika en halvtimme till att köra hem min nya stereo som jag inhandlat i dagarna. Det är alltid trevligt med nya prylar och speciellt nu då jag varit stereolös i snart 10 månader. Min nya dator anländer dessutom i slutet av veckan för att fullända prylfrossan.

Inte mycket annat att rapportera, förutom det besynnerliga snöovädret som drog förbi efter lunch idag. Maken till mystiskt fenomen har jag nog inte skådat tidigare. Runt 13-snåret var det soligt och en sån där lagom mild vinterdag. När jag ca 20 minuter senare tittar ut genom fönstret är det totalt snökaos. Kraftiga stormvindar och snö som åker sidledes. Man kan knappt urskilja gatan nedanför fönstret och himlen är ett gråvitt inferno. Efter ytterligare 20 minuter så är det helt plötsligt sol och lagom vindstilla igen. Mycket märkligt.

Imorron bitti väntar tandläkaren, som vartannat år ger mig den ofrånkomliga domen för mitt lössläppta leverne i form av allsköns sockerfällor, som i mitt tycke egentligen går under benämningen livskvalitativa njutningar. Vi är en aning oense i den frågan.

Andningspaus

En arbetshelg är till ända och imorron brakar helvetesveckan från helvetet lös på jobbet, där jag inte ens kan se en tillstymmelse till fritid. Skulle tro att det till och med kan bli 2 veckor av kaos + en hel del helgarbete som bonus. Det blir så ibland i den bransch man valt, men man kunde ju haft det värre. Man kunde ju varit parkeringsvakt eller päron-omslagare.

Då chefen imorron drar till Thailand på 3 veckors välförtjänt semester, så blir det upp till mig att hålla igång seglen på TiM-skeppet. Måste bara se till att fördela jobben så gott det går så att jag själv inte går in i väggen. Jag har dock alltid haft svårt att släppa saker på andra då jag ofta tenderar att vilja göra allting själv så jag vet att det blir riktigt gjort.

Detta är en sjukdom jag haft hela livet, men det handlar egentligen bara om att slappna av och lita på sina medarbetare. Man kan ju alltid låta dom göra grovjobbet, så går jag in och finlirar på slutet och tar åt mig all ära. :) Det är väl så det går till på alla större företag.

Som en sista andningspaus innan Belzebub knackar på porten imorron, så sjönk jag ikväll ner i soffan och såg "En Långvarig Förlovning" som jag tipsat om tidigare. En makalös fransk film av Jean-Pierre Jeunet med Audrey Tautou i huvudrollen. 5 plus av 5 möjliga i min bok. Se den.

Just faan, det är ju söndag. En lite topplista kanske är på sin plats:
1. Måndag: Double Chocolate Chip Cookie
2. Tisdag: Double Chocolate Chip Cookie
3. Onsdag: Datorbeställning
4. Tordag: Double Chocolate Chip Cookie
5. Fredag: Double Chocolate Chip Cookie

Några frågor?

Something fishy

Jag har hittat Nemo:
















Då jag i skrivande stund är alldeles för trött för att hitta på nånting dråpligt eller intressant att skriva om, så blev det ett par bilder istället. Då den senaste tidens inlägg varit av det mer mängdomfattande slaget, så kanske jag är ursäktad för denna gång. Å då en bild säger mer än tusen ord så lämnar jag nedanstående bild utan kommentarer:

Den bittra osanningen

Historia har alltid varit ett kärt ämne som fängslat och fascinerat mitt sinne genom hela min uppväxt. Allt sedan grundskolans historielektioner fram till dagens dokumentärer på Discovery och History Channel, så har jag alltid frossat i mig den digra kunskap som serverats mig. Jag har dock på senare år börjat grubbla över vad som egentligen är sanningar och vad som är uppdiktade lögner i historieböckerna.

För det är ju trots allt så, att historiebeskrivningar ofta nedtecknas av det regerande folket vars kejsare eller konung vill berätta om sina ärorika triumfer i diverse bataljer och erövringar. Det kan ju då tänkas att man broderar historien lite, för att passa de styrandes övertygelser, eller så vill man kanske upphöja sin egen storhet och gudomlighet, så att folket kan se vilken hyvens kejsare man faktiskt har.

Historiebeskrivningarna förvandlas till ren propaganda helt enkelt och detta har ju bevisligen förekommit genom hela människans historia och vilselett oss som läser dessa nedtecknade historier. Det finns ju många sanningar i texterna också, men vad är egentligen sant och vad är falskt?

Värre har det blivit i vår tid när Hollywood envisas med att producera "historiska" filmer där man i stort sett skriver om historien för att passa in i filmens tema och tempo. Braveheart, Troja, Alexander och 300 är bra exempel på filmer som är proppfulla med historiska felaktigheter som skrivits in för att filmen ska "fungera" bättre, men samtidigt så sår man ju fröer av lögner och felaktigheter i människors medvetande så att den verkliga historien går förlorad.

Som tur var så är dom flesta av dom här filmerna skitkassa, så det kan väl förhoppningsvis skrämma bort en del av publiken. Min undran är dock hur vi ska lära oss något av historien när dessa osanningar frodas i vår kultur? Det enda människan gör - och alltid har gjort - är att upprepa historien och det är riktigt oroande.

Om ni tycker att detta inlägg var lite åt det bittra hållet, så har ni fullständigt rätt.

The lonely heart

Alla hjärtans dag är en temadag som firas den 14 februari varje år och har sitt ursprung i traditioner som uppstod under medeltiden i Frankrike och England och kretsade kring helgonet Sankt Valentin. Den kallas därför också Valentindagen eller Sankt Valentins dag. Vem denne Valentin var är oklart. Flera olika martyrer med namnet Valentinus från 200- och 300-talet är dokumenterade, även om nästan ingenting konkret är känt om dem.

Kopplingen till romantik och kärlek uppkom först under medeltiden och uppstod möjligtvis genom en folklig föreställning om att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner. Detta inspirerade pojkar och flickor att fundera på vem som skulle bli deras Valentin, det vill säga vem som de skulle hålla ihop med minst ett år framöver.

I 1300-talets England och Frankrike blev Valentindagen en fest för ungdom och förälskade, och parbildningslekar av olika slag var vanliga. Det var först då som helgonet som sådant började förknippas med kärlek. Under medeltiden uppstod också en sed att skriva kärleksbrev med rimmade dikter till sin käraste, och senare på 1800-talet började man trycka utsirade valentinkort ofta utsmyckade med sidenband och spetsar.

I Sverige har firandet av Alla hjärtans dag inte förekommit i någon större utsträckning förrän på 1960-talet, då den lanserades av kommersiella skäl och genom amerikansk kulturell påverkan. NK-varuhuset försökte lansera seden, men det tog tid innan firandet blev mer än det hjärtformade gelégodiset. Lita på amerikanerna när det handlar om att förvandla en harmlös romantisk högtidsdag till ett kommersiellt jippo.

Själv firade man Alla hjärtans-kvällen i all sin ensamhet på jobbet i datorskärmens varma ljus. En chokladkaka och en colaburk höll mig sällskap, så helt ensam var man ju i och för sig inte.

Musikkultur

Okej, då var första punkten på inköpslistan avklarad. Beställde en dator idag och det känns skönt att man bestämt sig till slut, så det blir slut på det jämra velandet. Imorron ska jag kolla in en stereo. Dom är ju faktiskt på väg att dö ut, men för mig är stereon fortfarande centrum i min vardag, trots mp3:ornas intåg.

För tillfället är det sådana som gäller, då CD-växlaren i stereon lagt av. Att lyssna på musik via datorn går ju an, till viss del, men det blir ändå inte riktigt samma sak. Framför allt så hämmas ljudupplevelsen ganska markant och dessutom så är surret från datorn tillräckligt för att driva en till vansinne.

Nu är det ju i och för sig snart slut på det eländet, då den nya datorn är optimerad med alla tekniska knep för att vara så tyst som möjligt. Framför allt så har den 2 st 500GB's hårddiskar, så jag kan fylla den ena med enbart musikfiler. Å då var vi där igen: behövs det verkligen en stereo då?

Joo, på grund av en anledning: Vinyl! Min massiva skivsamling innehåller bland annat ca 700 gamla vinylplattor som jag brukar spela då och då. Många av dessa skivor är lite knepiga att hitta i CD-versioner, så en vinylspelare är ett MÅSTE. Ja ja, jag vet, jag är gammal. Men det är en viss känsla att ta fram en gammal vinylplatta och medan man lyssnar, så lusläser man konvolutet och innersleeven. Det är det som är "musikkultur" på nått vis.

Eklektisk var ordet

Schuyler Fisk (uttalas 'Skyler'). Där har ni nästa stjärna på singer/songwriter-himlen. Hon har inte släppt nån platta än, men den är på gång och den handfull låtar jag hört hittills skvallrar om att det kommer att bjudas på en musikalisk resa utöver det vanliga. Hennes röst är en perfekt mix av sammetslen honung och bräckligt glas och melodierna är betydligt intressantare än det mesta man hör idag.

För att balansera det senaste årets musikaliska mjukisresa jag företagit mig med mestadels kvinnliga singer/songwriters, så brukar det rulla in lite Rammstein emellanåt kryddat med lite Fantômas, Status Quo och The Beatles. Kylie Minogue lyckas också smyga sig in nu och då och Cocteau Twins har ju dominerat stora delar av mitt sentida lyssnande tillsammans med "drottningen" Imogen Heap. Min bekantskapskrets har ofta rynkat pannan åt min eklektiska musiksmak: Hur kan man gilla både Kylie, Rammstein, Beatles och Imogen Heap på en och samma gång?

Mycket enkelt. Jag har levt med musiken under snart 30 år av mitt 43-åriga liv och längs vägen har många musikstilar kommit och gått. Jag skakade rätt tidigt av mig många förutfattade meningar om musikens avfällingar. När jag i början av 80-talet var hårdrockare med allt vad det innebar så skulle man ju enligt "lag" hata alla synthare och deras musik utan att tänka 2 gånger. Jag var den förste i mitt "gäng" som bröt dessa kedjor och började lyssna på allt från synth till klassisk musik, mitt i hårdrockens guldålder.

Jag är dock inte allätare. Det finns mycket jag INTE lyssnar på och det har nog mer att göra med att jag oftast fastnar för ett speciellt "sound" hos en artist, snarare än att jag gillar en specifik musikgenre. Om jag gillar Kylie Minogue behöver inte det betyda att jag måste gilla Madonna bara för att dom ligger inom samma "område" stilmässigt.

Det är rätt uppfriskande att ha lite "spridda favoriter" här och var på musikkartan, så att man kan nyansera musiklyssnandet lite mer. Livet blir så mycket roligare på så vis. "It's like a box of chocolate. You never know what you gonna get".

Leve friheten!

Kan man bli less på Internet? Svaret måste nog bli ett rungande JA! På sistone har tjusningen med detta medium falnat betänkligt för min del och jag har så sakta börjat avpollettera mig själv från diverse aktiviteter och företeelser på webben. Den senaste i raden är Facebook som växte ut till en böld i min annars så harmoniska vardag.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om detta pubertala tramsverktyg, som besudlar mailboxen dagligen med en massa inbjudningar och meddelanden från "vänner" att delta i en uppsjö av onödiga tävlingar och aktiviteter. I går fick jag nog och raderade mitt konto, så att man kanske kan få leva sitt liv ifred igen.

Börjar dessutom så sakta att dra mig tillbaka in i naturens och kulturens värld istället för att sitta och blänga in i en dataskärm dygnet runt. Nu har jag ju i och för sig internet som arbetsplats, men det är inte riktigt samma sak. Som jag sagt tidigare så skulle jag inte vilja byta bort mitt jobb mot något annat och att skapa design för webben är fantastiskt tillfredsställande när man lyckas riktigt bra.

Det är det där okynnessurfandet som jag måste kväsa. Min tid på jorden är snart över och det är banne mig dags att börja återupptäcka de små smultronställena längs med livets vägkanter, som en gång i tiden belyste min medvetenhet. Den gamla konstnärssjälen har så sakta påbörjat sitt segertåg över den kontemporära dekadensen. Vive la Liberté!

Filmens brödraskap

Av alla filmskapande brödrapar som för närvarande gör succé i biosalongerna och på hemmabiograferna, så är nog Coen-bröderna mina obestridliga favoriter. Okej då, bröderna Farrelly har ju gjort några riktigt roliga filmer som t.ex. 'Dumb & Dumber', 'Kingpin', There's Something About Mary', 'Shallow Hal' och 'Stuck on you'. Vi har ju också bröderna Wachowski som gjort 'The Matrix'-trilogin och 'V for Vendetta'. Nu var det ju i och för sig bara den första Matrix-filmen som var något att ha, då dom andra sög, men de 2 bröderna får väl ändå räknas som relativt framgångsrika.

Joel och Nathan Coen's filmer har ofta en ganska surrealistisk handling och en mer dramatisk läggning kryddat med en betydligt svartare humor än t.ex. Farrelly-bröderna. Filmerna bygger också på tidlösa teman, som i och för sig ofta utspelar sig under första halvan av 1900-talet, men kunde lika gärna vara plockade ur vår tids dramaturgi. Dom har dessutom några personliga favoritskådisar som dyker upp i flera av deras filmer bland andra John Turturro, John Goodman och Steve Buscemi.

Bröderna Coens filmografi:
1984 - Blood Simple
1987 - Arizona junior
1990 - Miller's Crossing
1991 - Barton Fink
1994 - Strebern
1996 - Fargo
1998 - The Big Lebowski
2000 - O Brother, Where Art Thou?
2001 - The Man Who Wasn't There
2003 - Intolerable Cruelty
2004 - The Ladykillers
2007 - No Country for Old Men

Personliga favoriter är Barton Fink, Strebern, Big Lebowski och O Brother, Where Art Thou?. Men å andra sidan gillar jag alla deras filmer, då de alla har sin egen charm och livskraft. Vem kan nånsin glömma första gången man såg Arizona Junior, eller Miller's Crossing, eller Fargo, eller...

Den naturliga kapitalisten

Man har de senaste åren gått och blivit en ganska tudelad natur. Å ena sidan är jag en gammal konstnärssjäl utan några större anspråk på livet annat än att få leva i min egen lilla bubbla med några få bekvämligheter och en stilla harmoni med omgivningen omkring mig.

Man har dock på ålderns höst utvecklat ett större "ha-begär" för diverse lyxvaror av det "kapitalistiska" slaget, om man nu kan kalla det så. Det handlar i stort sett om samma livskvalitet, fast på helt olika plan. I vissa stunder finns det inget skönare än att bara vandra omkring i naturen och insupa livskraften från flora och fauna. I andra stunder dreglar man över Samsungs senaste 52-tums LCD-TV med full HD och en kontrast på 500.000:1.

Har dock hamnat i nått sorts kommersiellt vakuum, då jag inte kan bestämma mig för om jag ska köpa den där Samsung 52-tums LCD-TV'n eller om jag ska köpa en ny monsterdator med 24-tums widescreen-skärm eller om jag kanske skulle köpa en ny stereo med allt vad det innebär. Eller ska man köpa alltihop. Detta velande medför till slut att man inte kommer sig för att köpa nånting utan man tar istället en promenad ut i naturen och känner lugnet krypa tillbaka i kroppen.

Den gamla konstnärssjälen segrar än en gång.

Överlevnadsråd

Här kommer ännu en i raden av oumbärliga nedteckningar av tankfulla råd, som kan komma oss vanliga dödliga till nytta när vi befinner oss i besvärliga situationer.

12 överlevnadsråd vid skeppsbrott
1. Läs alltid instruktionerna noggrant.
2. Drick inte urin. Eller havsvatten. Eller fågelblod.
3. Ät inte maneter. Eller fiskar med piggar på. Eller som har papegojliknande näbb. Eller som blåser upp sig som en ballong.
4. Trycker man på en fisk mellan ögonen blir den paralyserad.
5. Om en skeppsbruten är skadad, var misstänksam mot välmenande men okunniga medicinska behandlingar.
6. Håll fötterna högt åtminstone fem minuter varje timma.
7. Onödig ansträngning bör undvikas. Men ett sysslolöst sinne tenderar att sjunka, därför bör medvetandet hållas upptaget med vilken form av enkel distraktion som helst. Kortspel, Tjugo frågor, Ett skepp kommer lastat är utmärkta former av enkel rekreation.
8. Grönt vatten är grundare än blått vatten.
9. Ge akt på moln i fjärran som ser ut som berg. Speja efter grönska. Till syvende sist är foten den bästa att avgöra vad som är land.
10. Simma inte. Det slösar med krafter. Dessutom är det möjligt att en överlevnadsflotte driver fortare än vad du kan simma. För att inte tala om farorna i havet. Om du är varm, blöt ned kläderna istället.
11. Så länge inte en överdriven mängd vatten försvinner genom svett kan kroppen överleva 14 dagar utan vatten. Om du känner dig törstig, sug på en knapp.
12. Urinera inte i kläderna. Den tillfälliga värme som det ger är inte värd den starka klådan.

Nu har förvisso urin vid olika tillfällen visat sig ha goda hälsoegenskaper i nödsituationer, men ovanstående råd ska väl ses mer ur en etisk synvinkel kan tänka.

Broccoli

Så var vi inne på visdomsord igen. Det finns ju många talesätt som vi vuxna använder oss av i vardagen, typ: "Man kan inte lära gamla hundar sitta" och "Själv är bäste dräng" eller liknande. Själv har jag konstruerat några egna, som till exempel: "Den som söker, han letar" och "Gör inte idag, vad du förmodligen inte ids göra imorron heller."

Barn är dock ett folk med en ofantlig mängd visdom, trots att dom oftast bara är i vägen. De kommer på lagar och regler för helt vardagliga händelser som en vuxen person inte skulle ha tänkt på, eller ens tänkt på att ägna lite energi åt. Följande råd och regler kommer från just dessa barn.

Först några på engelska:

"Never trust a dog to watch your food."
"When your mum is mad at your dad, don't let her brush your hair"
"Don't sneeze in front of your mum, when you're eating a cracker"
"Don't wear polka dot panties and white shorts. It doesn't matter how cute the panties are, don't do it!"
"When your dad is mad and asks you, "Do I look stupid?", don't answer him."

Åsså några på svenska:

"Hur mycket du än försöker så kan du inte döpa katter."
"Be aldrig din treåriga lillebror att hålla en tomat."
"Valpar har dålig andedräkt även efter de har ätit en ask med halstabletter."
"Håll aldrig en katt då någon sätter på dammsugaren."
"Du kan inte gömma en bit broccoli i ett glas med mjölk.

Den där sista måste jag lägga på minnet. Den kan nog komma till användning en vacker dag.

Blåvinter?

Som en del av er kanske har uppmärksammat, baserat på den senaste tidens inlägg, så händer det inte så mycket i livet just nu. Man jobbar och sover, jobbar och sover och emellanåt blir det en film på aftonsidan. Som följd av detta så handlar oftast inläggen om saker som händer andra människor, men det kan väl kanske vara nog så underhållande.

Detta fenomen med "aktivitets-ambivalens" uppstår oftast under den så kallade "blåvintern", dvs januari-februari, då man ofta hamnar i gränslandet till total apati. Nu kan man väl kanske inte kalla den senaste tiden för blåvinter direkt. Plus-minus 0 grader och Kung Bore har stora problem. Hett tips Bore: Järvs Kyl & Frys. Dom fixar kylaggregatet åt dig.

Nåja, vädret åsido så är jag dock lite fascinerad över att jag ändå lyckats få ihop 1 inlägg per dag hittills trots mitt händelsefattiga liv och min tillfälliga lättja. Ett ljus i vintermörkret är dock att antalet Subway-besök har fördubblats på sistone och det är fascinerande vad jag INTE blir less på Italian BMT + Double Chocolate Cookie.

Mmmm...chocolate...

Galghumor

Många klassiska slutord har hörts från folk som närmat sig döden. Ofta är det visa och tankevärda ord från dödsbädden som celebra herrar eller damer yttrar. När dödsdömda brottslingar närmar sig sin avrättning, så infinner sig tydligen lusten att vitsa till det lite extra, mer än att bara kläcka ur sig visdomsord. Hittade följande yttranden som jag här publicerar på originalspråket, då vissa av dom är en aning svåröversatta.

GEORGE APPEL (electrocuted in 1928)
As he was being strapped into the electric chair Appel quipped, "Well, folks, you'll soon see a baked Appel."

JESSE WALTER BISHOP (gassed in 1979)
The last man to die in Nevada's gas chamber. Bishop's final words were, "I've always wanted to try everything once . . . Let's go!"

SIR WALTER RALEIGH (beheaded in 1618)
Feeling the edge of the axe soon to be used on him, Raleigh said, "'Tis a sharp remedy, but a sure one for all ills."

JAMES W. RODGERS (shot in 1960)
Asked if he had a last request, Rodgers stated, "Why yes - a bulletproof vest."

FREDERICK CHARLES WOOD (electrocuted in 1963)
Sitting down in the electric chair Wood said, "Gentlemen, you are about to see the effects of electricity upon 'wood'."

GUY CLARK (hanged in 1832)
On the way to the gallows the sheriff told Clark to speed up the pace. Clark replied, "Nothing will happen until I get there."

JAMES DONALD FRENCH (electrocuted in 1966)
Turning to a newsman on his way to the electric chair, French helpfully suggested, "I have a terrific headline for you in the morning. "French Fries"."

WILLIAM PALMER (hanged in 1856)
As he stepped onto the gallows Palmer looked at the trapdoor and exclaimed, "Are you sure it's safe?"

Veckans bild

För att balansera gårdagens mastodontinlägg så blir det idag ett väldigt kort. Hittade en lustig bild på nätet som jag först trodde var en surrealistisk oljemålning, då den har tydliga drag av VanGogh-karaktär. När jag studerade den närmare insåg jag att det var ett flygfoto föreställande risfält i diverse terassformationer. Fotot är taget i den kinesiska provinsen Yunnan och är ett enastående konstverk i all sin naturlighet.

Klicka på bilden för att se en stor version.

The Raven

Med risk för att skrämma bort mina trogna läsare så tänkte jag idag testa en grej på er. Fick idén att försöka mig på ett längdrekord vad gäller inlägg. Samtidigt har jag alltid velat publicera en väldigt speciell dikt skriven av Edgar Allen Poe som heter "The Raven". Denna dikt har också legat till grund för ett helt lysande Simpsons-Halloween-avsnitt.

Om författaren: Edgar Allan Poe, född 19 januari 1809, död 7 oktober 1849, var en amerikansk poet, novellförfattare, redaktör, litteraturkritiker och en av ledarna för den romantiska rörelsen i USA. Poe, som är mest känd för sina berättelser om skräck, mystik och sällsamma äventyr, var en av de tidiga amerikanska novellförfattarna och en föregångare till detektivlitteraturen. Han anses även ha bidragit till den framväxande science fiction-genren.

Om dikten: The Raven är en berättande dikt som först publicerades 29:e januari 1845, i tidningen New York Evening Mirror. Den blev mycket uppmärksammad för sin musikaliska rytm, sitt stiliserade språk och övernaturliga atmosfär. Den handlar om en mystisk talande korp som besöker en man, tyngd av olycklig kärlek över sin döda älskarinna och som sakta dras ner i galenskapens mörker. Mycket nöje.

The Raven
Once upon a midnight dreary, while I pondered, weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
"'Tis some visitor," I muttered, "tapping at my chamber door —
Only this, and nothing more."

Ah, distinctly I remember it was in the bleak December,
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow; — vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow — sorrow for the lost Lenore —
For the rare and radiant maiden whom the angels name Lenore —
Nameless here for evermore.

And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me — filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating,
"'Tis some visitor entreating entrance at my chamber door —
Some late visitor entreating entrance at my chamber door; —
This it is, and nothing more."

Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
"Sir," said I, "or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you"— here I opened wide the door; —
Darkness there, and nothing more.

Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortals ever dared to dream before;
But the silence was unbroken, and the stillness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, "Lenore?"
This I whispered, and an echo murmured back the word, "Lenore!" —
Merely this, and nothing more.

Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
"Surely," said I, "surely that is something at my window lattice:
Let me see, then, what thereat is, and this mystery explore —
Let my heart be still a moment and this mystery explore; —
'Tis the wind and nothing more."

Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately raven of the saintly days of yore;
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door —
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door —
Perched, and sat, and nothing more.

Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore.
"Though thy crest be shorn and shaven, thou," I said, "art sure no craven,
Ghastly grim and ancient raven wandering from the Nightly shore —
Tell me what thy lordly name is on the Night's Plutonian shore!"
Quoth the Raven, "Nevermore."

Much I marveled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning— little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blest with seeing bird above his chamber door —
Bird or beast upon the sculptured bust above his chamber door,
With such name as "Nevermore."

But the raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing further then he uttered— not a feather then he fluttered —
Till I scarcely more than muttered, "other friends have flown before —
On the morrow he will leave me, as my hopes have flown before."
Then the bird said, "Nevermore."

Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
"Doubtless," said I, "what it utters is its only stock and store,
Caught from some unhappy master whom unmerciful Disaster
Followed fast and followed faster till his songs one burden bore —
Till the dirges of his Hope that melancholy burden bore
Of 'Never — nevermore'."

But the Raven still beguiling all my sad soul into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird, and bust and door;
Then upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore —
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt and ominous bird of yore
Meant in croaking "Nevermore."

This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom's core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion's velvet lining that the lamplight gloated o'er,
But whose velvet violet lining with the lamplight gloating o'er,
She shall press, ah, nevermore!

Then methought the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by Seraphim whose footfalls tinkled on the tufted floor.
"Wretch," I cried, "thy God hath lent thee - by these angels he hath sent thee
Respite — respite and nepenthe, from thy memories of Lenore
Quaff, oh quaff this kind nepenthe and forget this lost Lenore!"
Quoth the Raven, "Nevermore."

"Prophet!" said I, "thing of evil! — prophet still, if bird or devil! —
Whether Tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted —
On this home by horror haunted— tell me truly, I implore —
Is there - is there balm in Gilead? — tell me — tell me, I implore!"
Quoth the Raven, "Nevermore."

"Prophet!" said I, "thing of evil - prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us - by that God we both adore -
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels name Lenore -
Clasp a rare and radiant maiden whom the angels name Lenore."
Quoth the Raven, "Nevermore."

"Be that word our sign in parting, bird or fiend," I shrieked, upstarting —
"Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken!— quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!"
Quoth the Raven, "Nevermore."

And the Raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon's that is dreaming,
And the lamplight o'er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted — nevermore!

Filmhelg

Stor filmdag idag med 3 rullar från 3 olika tidseror. Den första filmen som snurrade i DVD:n idag var Fritz Langs 2-timmars-epos "Metropolis" från 1926. En gammal svartvit klassiker, med betoning på gammal och svartvit. Den visar upp en nattsvart framtid där maskinerna styr tillvaron och människorna är slavar under de rikas ok. Filmen tog 2 år att spela in och den rönte stor uppmärksamhet när den först visades på 20-talet och den inspirerar filmmakare än idag.

Den andra filmen är den magnifika mastodontfilmen "Patton" men George C. Scott i sitt livs roll. Filmen spelades in 1969 och är ett fascinerande porträtt av en av 1900-talets främsta militära genier - George Patton, den enda av de allierade generaler som Nazityskarna var rädda för. Filmen vann 8 oscars 1970, bl.a. för Bästa Film. Denna film är ett måste för historieälskare som jag.

Den tredje filmen är "The Mask" från 1994 med Jim Carrey i högform och Cameron Diaz i sin första filmroll. Filmen bröt ny mark vad gäller animering i kombination med "verkliga livet" och filmen har gett upphov till många efterföljare. Även om jag alltid haft lite svårt för Jim Carrey i hans tidiga galna roller (läs Ace Ventura), så funkar det alldeles utmärkt här då rollen faktiskt var specialskriven för Carrey's fysiska humor.

Nu ska jag sjunka ner i TV-soffan igen och se vars Megan McCormick styr kosan. Ajö.

Frisörstol?

Sömn har aldrig varit ett problem för mig, då min hjärna är rätt bra på att "stänga av". Jag somnar oftast inom de första tre minuterna från det att jag lagt huvudet på kudden. Enstaka nätter på somrarna då värmen är som värst, så brukar jag använda soffan som nattlig bostad då det blir på tok för varmt under täcket.

Annat var det för den sömndepreverade W.C. Fields. "Å vem var han då?" undrar ni. Jo, W.C. Fields var en mycket populär komiker och skådespelare som var verksam under första halvan av 1900-talet. Han var en aning alkoholiserad och hade dessutom stora sömnproblem. På sin ålders höst tog han till en del ovanliga metoder för att lyckas somna.

Han brukade luta sig tillbaka i en frisörstol (han hade alltid tyckt om att få håret klippt) med handdukar virade omkring sig, tills han kände sig sömnig. Ibland kunde han bara somna genom att lägga sig på sitt biljardbord. När det var som allra värst var den enda möjligheten att ligga under ett parasoll som besprutades med vatten från en trädgårdsslang.

Jösses. Det är då en jävla tur man inte har dom problemen. Frisörstolar e' dyra. Nae, nu är det banne mig dags för sängen. Go'natt.

Roligt så in i döden

Ett gott skratt förlänger livet, brukar det heta. Det kan dock också förkorta livet för somliga. "Att skratta ihjäl sig" är ett vanligt harmlöst uttryck man använder för att understryka den glädje man känt vid någon fantastiskt rolig företeelse, men det kan även appliceras på verkliga händelser, som i följande berättelse till exempel:

På en onsdagkväll i april månad 1782 gick mrs Fitzherbert från Northamptonshire till Drury Lane Theatre för att se Tiggaroperan. När den omåttligt populäre mr Bannister gjorde sitt första framträdande, iförd den mest besynnerliga kostymering för rollen som Polly, föll hela publiken in i en rungande skrattsalva.

Olyckligtvis kunde mrs Fitzherbert inte stävja det skrattanfall som hade tagit henne i besittning och hon var tvungen att lämna teatern innan andra akten var över. Veckan därpå skrev Gentlemen's Magazine: "Oförmögen att slå rollfiguren ur tankarna drabbades hon av en hysteri som höll henne i sitt grepp ända tills hon utandades sitt sista andetag på fredagsmorgonen."

Om man nu ska koola vippen, så är väl ett skratt en trevlig avslutning ändå.

Hälsans brunn

När jag i skrivande stund sitter och sörplar i mig en Ramlösa Blåbär - som är den senaste i raden av smaker - så skänker jag en tanke till den forne guvernementsläkaren och medicinprofessorn vid Lunds universitet, Johan Jacob Döbelius, som i början av 1700-talet uppmärksammade brunnsvattnet i Ramlösa.

Trots att han från bygdens invånare blivit varnad om rövare i den skog där källan låg, så undersökte han vattnet flera gånger. Vattnet hade samma sammansättning som vattnet i flera av Sveriges surbrunnar: järn i form av kolsyrad järnoxidul. Efter detta skrev Döbelius om hur vattnets botgörande effekt motverkade flera åkommor:

"- Skjörbjugg, ledernas darrande, gikt och torrverk, svindel, hufvudvärk, flusser, rinnande och röda ögon samt rödt ansigte, hjertklappning, kort och elak ande, förslemmad, bortskämd och hård mage, förstoppad lefver, gulsot och mjeltsjuka, sten såväl i njurarna som i blåsan, hysteri, stranguri, hvita flussen, och äfven nyttjas detta vatten mot hvarjehanda fel i menstrua."

Han fortsätter: "- Unga personer, ännu ej utbildade, som hafva fallandesjukan, hvilken oftast härledes från en förslemmad mage eller maskar, kunna äfven vid Ramlösa Brunn söka sin hälsa. Men de som från ungdom varit döfva, haft starr, eller de som hafva lungsoten, samt äldre personer med fallandesjukan, hafva ingen restitution att vänta vid denna hälsobrunn."

Hmm, inte dåligt av ett mineralvatten som idag dessutom finns i flera kulinariska smaker. Så drick, kamrater och låten oss fröjdas över "Livets vatten".

In Da Hood

Jag skulle tro att det beror på åldern att man hellre klär sig praktiskt, snarare än modemedvetet numera. I och för sig har man väl aldrig varit något modelejon direkt, om man bortser från mitten av 80-talet då man gick omkring och såg ut som en Don Johnson-kopia i "Miami Vice"-kläder (m.a.o. vit servitörkavaj med sidenfoder och uppkavlade ärmar, matchande byxa, mintgrön hawaiiskjorta och vita dansskor. Holy crap.

Idag har praktikaliteten tagit överhanden och jag har på gamla dar funnit det ultimata klädesplagget; Huvtröja. En huvtröja är bekväm, värmande, praktisk och kan faktiskt vara klädsam emellanåt. En annan fördel är att man inte behöver stryka dom och överlag är underhållet av en huvtröja minimalt. Enda nackdelen med dessa är att de flesta modeller har ganska kort livslängd, då dom på ett drygt halvår är ganska urtvättade.

Gjorde en inventering i min garderob idag och räknade till inte mindre än 17 st huvtröjor. Detta att jämföra med 1 stackars ensam skjorta hängandes bredvid. Skjortor måste man stryka, vilket är onödigt tidskrävande och jag ser därför ingen anledning till att skaffa några fler. Däremot är det nog dags att köpa lite fler huvtröjor, så man klarar sig genom vintern. Goafton.

Kusin pingvin

Ännu ett inlägg under temat Värdelöst Vetande. Denna gång behandlar vi pingvinernas besynnerliga parningbeteende. Jaha, å varför de' då? Jaa, det kan faktiskt hända att ni känner igen er i detta, då det finns en del likheter med människans förehavanden.

Pingviner föredrar att vara "gifta" men lever ofta frånskilda under längre perioder på grund av deras migrationsbeteende. När ett par återförenas ställer de sig bröst mot bröst, lyfter huvudet högt och sjunger ljudligt, samtidigt som deras små vingar vibrerar.

Två veckor efter att de har bildat ett par fullbordas deras enhet. hanen visar vad han har för avsikter genom att lägga sitt huvud tvärs över sin partners mage. De ger sig sedan iväg på en långväga vandring för att hitta en privat plats, men själva parningsakten varar inte längre än tre minuter. Ingen av dem kommer att para sig igen förrän om ett år.

Adéliepingvinhanen måste välja sin partner från en koloni med över en miljon honor, och han visar sitt val genom att rulla en sten till hennes fötter. Det är ont om stenar under parningstiderna eftersom de behövs för att bygga väggar runt pingvinernas bon, så det är ganska vanligt att pingvinerna knycker stenar från varandra. Accepterar hon hans gåva, ställer de sig mage mot mage och sjunger en parningssång.

Ni ser, inte helt olikt en krogsväng med aningen för mycket förfriskningar.

Dötid

Den österrikiske tonsättaren Arnold Schönbergs livslånga intresse för talmagi ledde till en närmast morbid besatthet för talet 13. Han föddes den 13 september 1874 och trodde att talet 13 också skulle förekomma i samband med hans död. Eftersom talen 7 och 6 ger summan 13 om man lägger ihop dem så var Schönberg övertygad om att det året han fyllde 76 skulle döden inträda i hans liv.

När han tittade i almanackan såg han till sin fasa att 1951 inföll den 13 juli på en fredag. När den dagen väl kom låg han kvar i sin säng för att inte utsätta sig för några risker. Strax innan midnatt tittade hans fru till honom för att säga god natt och försäkra honom om att han hade oroat sig i onödan, varpå Schönberg muttrade ordet, "harmoni", och dog. Tidpunkten för hans död var 23.47 (eller 11.47 em, vilket gör talet 13), tretton minuter i tolv på fredagen den 13 juli på hans 76:e år.

Själv är jag född kl. 13.13 den 1/5 1964. 13 har dock alltid varit något av mitt lyckonummer så jag tar en annan vinkel på det hela: 13+13=26 (dag), 1+5+1+9+6+4=26 (år), 2+6=8, augusti = 8:e månaden. Detta borde då innebära att jag troligen går hädan den 26:e augusti 2026. Kan ju vara bra att veta.

Banta

När man står vid kylskåpet med en knorrande mage kan man skänka en tanke till den engelske begravningsentrepenören William Banting som vid 65 års ålder vägde 92 kilo (han var bara 165 cm lång!). På grund av sin övervikt kunde han inte knyta sina skor och var tvungen att gå baklänges nedför trapporna.

När han plötsligt fick försämrad hörsel rådde en öronläkare honom att gå ner i vikt och efter en lyckad avmagringskur publicerade Banting sina framgångar till allmänheten i skriften Letter on Corpulence, 1863. Skriften blev en succé och ett nytt ord var fött.

Nu har jag naturligtvis inga planer på att banta direkt, utan jag ville bara dela med mig av lite värdelöst vetande. Håller mig dessutom kort idag då gårdagens inlägg förmodligen tog musten ur dom flesta. Mot kylskåpet.

Kapitulera? Aldrig!

Detta kan mycket väl vara det längsta inlägget i bloggningsvärlden just nu, men jag hittade en rätt fascinerande historia som jag bara måste delge mina trogna läsare:

Hiroo Onoda född 19 mars 1922, är en före detta japansk arméofficer som blivit känd som den ur de japanska styrkorna som sist kapitulerade efter andra världskriget.

Onoda blev i december 1944 underställd 14:e arméns speciella underrättelseavdelning. Onoda fick därvid order att bege sig till Lubang, för att där överta ledningen av Lubangs garnison och inleda gerillakrigföring. Avsikten var att försvåra det amerikanska anfallet mot Luzon som var nära förestående. Onoda förbjöds att dö för egen hand och fick beskedet att oavsett hur lång tid det skulle ta, så skulle han bli upphämtad. Fram till dess skulle han, så länge han hade en enda soldat kvar, fortsätta att leda sitt folk.

Då de amerikanska trupperna i februari 1945 landsteg på Lubang delade Onoda upp sina styrkor i mindre grupper och inledde den gerillakrigföring han blivit beordrad. Efter den japanska ordern om kapitulation i augusti 1945 försökte bybor på Lubang samt amerikanska och filippinska militären övertyga Onoda om att kriget var slut. Han betraktade dock detta endast som en krigslist för att få honom att avslöja sig och alla övertalningsförsök var förgäves.

I april 1946 kapitulerade den sista japanska avdelningen om 41 man på Lubang. Vid denna tidpunkt bestod Onodas grupp av vicekorpral Yuichi Akatsu, korpral Shoichi Shimada, vicekorpral Kinshichi Kozuka samt Onoda själv. De var därefter de enda kvarvarande japanska soldaterna på Lubang. Akatsu kapitulerade 1949. Shimada dödades 1954 och Kozuka 1972, av filippinska soldater. Därefter fortsatte Onoda gerillakriget ensam fram till 1974 då den japanska studenten Norio Suzuki lyckades etablera kontakt med honom.

Onoda vägrade fortfarande acceptera att kriget var slut eftersom han inte fått order av sin överofficer att lägga ner sitt vapen. Suzuki erbjöd sin hjälp och återvände till Japan med fotografier av honom själv tillsammans med Onoda som bevis på deras möte. 1974 lyckades den japanska regeringen lokalisera Onoda's överofficer, Major Taniguchi, som vid denna tid jobbade som bokförsäljare.

Han flög till Lubang och informerade Onoda om Japans nederlag i kriget och beordrade honom att lägga ner sitt vapen. Löjtnant Onoda accepterade ordern och den 10:e mars 1974 framträdde han ur djungeln, 29 år efter andra världskrigets slut. Han kapitulerade i sin slitna uniform med sitt svärd vid sidan och ett Arisaka 99-gevär som fortfarande fungerade klanderfritt, 500 patroner och ett flertal handgranater.

Han överlämnade senare sitt svärd till Filippinernas president Ferdinand Marcos som dock återlämnade svärdet och benådade Onoda för alla aktiviteter under de 29 år han bedrivit gerillakrigföring, trots att han hade dödat runt trettio filippinska invånare och varit inblandad i flera eldstrider med polisen, så tog man de speciella omständigheterna i beaktning.

Efter sin kapitulation släppte han sin självbiografi "Kapitulera? Aldrig! Mitt trettioåriga krig" där han skriver om sitt liv som gerillasoldat i ett krig som sedan länge var över. Han flyttade sedan till Brasilien, där han drev en farm för nötkreatur. Han återbesökte ön Lubang 1996, där han donerade 10.000 dollar till den lokala skolan.

Han gifte sig med en japansk kvinna och flyttade tillbaka till Japan där han etablerade ett naturcenter för barn där han lär ut vad han själv lärde sig om överlevnad genom rådighet och uppfinningsrikedom. I skrivande stund så bor och verkar han fortfarande i Japan.

Det är sannerligen ett händelsefattigt liv man lever.

Svensk Picasso

Veckans filmtips är en gammal svensk klassiker från 1978 av Hasse & Tage, som heter "Picassos Äventyr". Det är i mitt tycke den roligaste svenska filmen genom tiderna. Ett tidlöst mästerverk med Gösta Ekman i storform som Pablo Picasso i denna fiktiva levnadsberättelse om den legendariske konstnären.

Filmen genomsyras av så kallad "crazy"-humor där den ena galenskapen avlöser den andra. Många av dåtidens svenska komiker och skådespelare florerar i diverse biroller och även några brittiska skymtar förbi. Roligast är nog norrmannen Rolv Wesenlund (Marve Fleksnes) som spelar en mindre begåvad elektriker. Magnus Härenstam som Hitler är också ett genidrag och Sven Lindberg gör en alldeles lysande roll som läkaren som inte har riktigt alla "fiskar i akvariet".

En besynnerlig anekdot om denna film är att stadsbiografen i Budapest årligen visar denna film till en fullsatt salong och har så gjort i 30 år sedan den först släpptes. Fascinerande. Detta är svensk humor i sitt esse och jag uppmanar alla som inte sett den att vika ett par timmar nån kväll, sjunka ner i TV-soffan och njuta av detta fulländade spektakel.

Bloggpesten

Som webbdesigner använder man internet som en diger kunskapsbank och inspirationskälla. Det finns dock ett massivt hot mot företeelsen internet i den nära framtiden och det är faktiskt det ändlösa bloggandet till höger och vänster. Det är idag betydligt svårare att hitta relevant information på nätet när man söker via sökmotorer som Yahoo och Google än för bara ett par år sen.

Cirka 50-60% av de sökresultat man får upp vid en sökning härrör till nån sketen blogg som nått miffo kokat ihop. Det dröjer inte länge förrän den siffran är uppe i 80% eller mer och snart går det inte att hitta nånting av värde på webben. Jag har ju länge hävdat att internet är den mest anarkistiska företeelsen som drabbat mänskligheten och bloggandet är liksom grädden på moset.

Jodå, jag är fullständigt medveten om att jag själv bidrar till denna bloggpest med 1 inlägg per dag och skjuter således mig själv i foten. Men, va faan, "try everything once" som det heter på utrikiska. Jag har ju inte tänkt hålla på med bloggandet i all evighet. Det var ju mest bara för att se hur länge jag orkar hålla uppe ångan och den är inte riktigt slut än. Så ni får väl hålla till godo en stund till, även om det kanske innebär slutet för internet.

Mervärdeskomplex

Som konstnär och estet så har man länge funderat på att resa till Musée du Louvre i Paris eller Van Gogh-museet i Amsterdam eller The Metropolitan Museum of Art i New York. Att strosa omkring bland dessa historiens mästerverk och insupa atmosfären är vad alla amatörkonstnärer drömmer om.

Jag skulle dock finna än mer glädje i att besöka ett annat konstmuseum av kanske lite lägre dignitet än de övriga tre. Detta museum heter "The Museum Of Bad Art" och ligger beläget i källaren på Dedhams allmänna teater en dryg mil söder om Boston.

Museet grundades 1993 och dess motto är: "För konst som är för dålig att ignoreras". Förutom att huvuddelen av samlingen inhandlats från second handaffärer har även många av de finaste verken fiskats upp ur soptunnor.

Det finns inget bättre uppåttjack än att se riktigt dålig konst. Det gör underverk för ens eget mervärdeskomplex och man kan leva i den stilla förvissningen om att man själv minsann skulle kunna måla något mycket bättre. Fast det ids man ju å andra sidan inte, så poängen är ändå förlorad. Nedrans.

Djupa tankar

Jag antar att det inte är många av er som vet vem Jack Handey är. Han är hur som helst en amerikansk författare vars djupa funderingar (Deep Thoughts by Jack Handey) blivit ett kultförklarat inslag i det amerikanska tv-programmet "Saturday Night Live". Förutom att skriva för tv har han även skrivit egna böcker och artiklar för diverse tidningar. Hans hjärna verkar inte gå i riktigt samma banor som hos oss övriga människor, eller vad sägs om följande djupa tankar:

"- Det är lätt att bara sitta där och säga att man skulle vilja ha mer pengar. Och det är nog det som jag gillar. Det är lätt. Det är bara att sitta där, gunga fram och tillbaka, och vilja ha pengar."

"- När jag hittade skallen i skogen var det första jag gjorde att ringa polisen. Men sedan blev jag nyfiken. Jag plockade upp den, och började fundera på vem den här personen var, och varför han hade rådjurshorn."

"- Om du skulle vara deltagare i ett krig, kasta en sån där gul paprika mot fienden i stället för en handgranat. Kanske skulle det få dem att fundera på hur idiotiskt kriget är, och medan de tänker, kan du kasta en riktig granat mot dem."

"- För mig är boxning som balett, förutom att det finns ingen musik, ingen koreografi och dansarna slår på varandra."

"- Vi brukade skratta åt farfar när han skulle bege sig ut för att fiska. Men vi skrattade inte den kvällen han kom hem med en hora som han hade plockat upp i stan."

"- Jag skulle vilja bli begravd på indianskt vis, där de lägger dig på en hög ställning över marken. På det viset skulle du kunna bli träffad av en meteorit och ändå inte känna något."

What???

Januaritoppen

Länge sen jag skrev nån topplista. Har i och för sig inte varit så mycket "toppar" att skriva om efter nyår, förutom att man naturligtvis har tuggat i sig en och annan Double Chocolate Chip Cookie på Subway under januari månad. En och annan film har det väl blivit också i och för sig, så jag gör väl en topplista för de senaste 3 veckorna och den lyder som följer:

1. Double Chocolate Chip Cookies - 9 st hittills i januari
2. Anyone at All - Smäktande låt med Carole King
3. V för Vendetta - med Natalie Portman
4. Italian BMT på Subway - Priceless!
5. The Warriors - gammal kultfilm från 1979

The Warriors är väl inte ihågkommen för skådespelarinsatserna direkt, men den är ändå rätt kul och ganska tidstypisk. Den har en speciell plats i mitt hjärta då den spelade en stor roll i mitt liv när den kom. Jag var 15 år och man var ju ganska formbar på den tiden och den har sedan dess fått lite av kultstatus.

Om jag nu bara på nått sätt kunde lista ut hur jag ska kunna livnära mig enbart på Double Chocolate Chip Cookies så skulle livet vara snudd på fulländat.