Schuyler Fisk (uttalas 'Skyler'). Där har ni nästa stjärna på singer/songwriter-himlen. Hon har inte släppt nån platta än, men den är på gång och den handfull låtar jag hört hittills skvallrar om att det kommer att bjudas på en musikalisk resa utöver det vanliga. Hennes röst är en perfekt mix av sammetslen honung och bräckligt glas och melodierna är betydligt intressantare än det mesta man hör idag.
För att balansera det senaste årets musikaliska mjukisresa jag företagit mig med mestadels kvinnliga singer/songwriters, så brukar det rulla in lite Rammstein emellanåt kryddat med lite Fantômas, Status Quo och The Beatles. Kylie Minogue lyckas också smyga sig in nu och då och Cocteau Twins har ju dominerat stora delar av mitt sentida lyssnande tillsammans med "drottningen" Imogen Heap. Min bekantskapskrets har ofta rynkat pannan åt min eklektiska musiksmak: Hur kan man gilla både Kylie, Rammstein, Beatles och Imogen Heap på en och samma gång?
Mycket enkelt. Jag har levt med musiken under snart 30 år av mitt 43-åriga liv och längs vägen har många musikstilar kommit och gått. Jag skakade rätt tidigt av mig många förutfattade meningar om musikens avfällingar. När jag i början av 80-talet var hårdrockare med allt vad det innebar så skulle man ju enligt "lag" hata alla synthare och deras musik utan att tänka 2 gånger. Jag var den förste i mitt "gäng" som bröt dessa kedjor och började lyssna på allt från synth till klassisk musik, mitt i hårdrockens guldålder.
Jag är dock inte allätare. Det finns mycket jag INTE lyssnar på och det har nog mer att göra med att jag oftast fastnar för ett speciellt "sound" hos en artist, snarare än att jag gillar en specifik musikgenre. Om jag gillar Kylie Minogue behöver inte det betyda att jag måste gilla Madonna bara för att dom ligger inom samma "område" stilmässigt.
Det är rätt uppfriskande att ha lite "spridda favoriter" här och var på musikkartan, så att man kan nyansera musiklyssnandet lite mer. Livet blir så mycket roligare på så vis. "It's like a box of chocolate. You never know what you gonna get".
För att balansera det senaste årets musikaliska mjukisresa jag företagit mig med mestadels kvinnliga singer/songwriters, så brukar det rulla in lite Rammstein emellanåt kryddat med lite Fantômas, Status Quo och The Beatles. Kylie Minogue lyckas också smyga sig in nu och då och Cocteau Twins har ju dominerat stora delar av mitt sentida lyssnande tillsammans med "drottningen" Imogen Heap. Min bekantskapskrets har ofta rynkat pannan åt min eklektiska musiksmak: Hur kan man gilla både Kylie, Rammstein, Beatles och Imogen Heap på en och samma gång?
Mycket enkelt. Jag har levt med musiken under snart 30 år av mitt 43-åriga liv och längs vägen har många musikstilar kommit och gått. Jag skakade rätt tidigt av mig många förutfattade meningar om musikens avfällingar. När jag i början av 80-talet var hårdrockare med allt vad det innebar så skulle man ju enligt "lag" hata alla synthare och deras musik utan att tänka 2 gånger. Jag var den förste i mitt "gäng" som bröt dessa kedjor och började lyssna på allt från synth till klassisk musik, mitt i hårdrockens guldålder.
Jag är dock inte allätare. Det finns mycket jag INTE lyssnar på och det har nog mer att göra med att jag oftast fastnar för ett speciellt "sound" hos en artist, snarare än att jag gillar en specifik musikgenre. Om jag gillar Kylie Minogue behöver inte det betyda att jag måste gilla Madonna bara för att dom ligger inom samma "område" stilmässigt.
Det är rätt uppfriskande att ha lite "spridda favoriter" här och var på musikkartan, så att man kan nyansera musiklyssnandet lite mer. Livet blir så mycket roligare på så vis. "It's like a box of chocolate. You never know what you gonna get".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar