Malta Lindemans visa

Albert och Orvar och den sköna Fiolin.
Det var den vackre Albert,
han älskade den fina Fiolin,
Fiolin, Fiolin, Fiolin, Fiolin.

En dag så träffa´ Albert, det var i skogen visst,
det var i skogen visst han träffade´ en skön charkuterist.

Charkuteristen hette, han hette Orvar han,
han slogs med korvar han,
den galne Orvar.
Å´ Fiolin, Fiolin.

Men hur det nu begav sig, så tog han fram en hemsker kniv,
och tänkte taga livet liv,
av gamle Ragnar (eller va´fan hette han ?)...
Fiolin ?
(….nej det var flickan som hette Fiolin...) utav pojken där...
Albert va´de´...Jaa...det var det.

Hur det nu begav sig, han måttade ett slag,
och plötsligt så flög foten av lille Albert av.
(Herre guud).

Och Albert for till sjukstugan, tradajdadajdada,
där började de lappa, så gräsligt fallera,
men har man vilket elände, när...eh...när han ropade madam,
de haver ju huhuhu satt foten bakåfram.

Då gick han ut i skogen, att hämnas Orvar då,
och det var mitt i vintern, och näsan den ble´ blå.

Så försvann han bort i skogen, och Fiolina grät,
och alla var ute och skulle hitta han - men det gick inte.
För att det var snödit, och det var spårsnö,
och dom kunde ju inte se på spåren åt vilket håll han hade gått.