Oh Lord

Genom historien har det alltid funnits intelligenta och brillianta människor som betytt mycket för utvecklingen inom teknik och fysik. Dessa intelligenta och brillianta människor har även gjort några mindre intelligenta och brillianta uttalanden när dom försökt förutspå framtiden.

En av dessa var Lord Kelvin, som egentligen hette William Thomson (han blev adlad till Baron Kelvin of Largs, 1892). Han föddes 26 juni 1824 i Belfast på Irland, men bosatte sig senare i Skottland där han levde merparten av sitt liv.

Han var en begåvad matematiker, fysiker, ingenjör och uppfinnare. Han gjorde bland annat viktiga insatser inom termodynamiken. Enheten 'Kelvin' inom temperaturmätning är uppkallad efter honom. Han var även den första VD:n för IEC (International Electrotechnical Commission), samt styrelseordförande i Royal Society.

Han har dock gjort några uttalanden som blivit legendariska inom teknik- och fysikvärlden och dessa lyder som följer:

"- Flygmaskiner som är tyngre än luft är en omöjlighet."
Detta uttalande gjordes 1895. 8 år senare lyfte bröderna Wrights skapelse 'Kitty Hawk' för första gången.

"- Radion har ingen framtid."
Okej då, det dröjde till 20- och 30-talet innan radion slog igenom på allvar, men ändå.

"- Röntgen är en stor bluff."
Jaa du Kelvin, vad säger man. Röntgen är nog en av dom viktigaste uppfinningarna inom läkarvetenskapen någonsin, jämte penicillinet.

Hemmalaget

Kom på mig själv med att sitta och titta på hockey på TV ikväll. Bottenmöte i elitserien där Skellefteå hade bortamatch mot Södertälje och Canal+ valde att visa denna match i HD, så jag blev nästan tvungen att se eländet. Jag brukar inte se så mycket sport på TV, men när "hemmalaget" spelar så blir det som en annan grej på nått vis.

Konceptet med att ha ett lag att "heja på" är nog enda anledningen att titta på sport överhuvudtaget. Åtminstone har det blivit så för min del. Finns det inget emotionellt engagemang för mig i matchen - typ, ett "hemmalag" - att heja på så blir det ganska outhärdligt i längden.

Det har inte alltid varit så dock. Det fanns en tid då jag såg i stort sett all sport som visades på TV, vilken tid som helst på dygnet. Det hände att man under ett fotbolls-VM satt och såg t.ex. Tunisien-Marocko klockan 2 på natten. Varför? Ja, det vete katten. Det blev som ett tvång på nått sätt. Man skulle se ALLT.

Numera är jag befriande distanserad från det där engagemanget och passionen som ibland kan bli mentalt betungande. Den där känslan av 'Jordens Undergång' när ens favoritlag förlorar, den har jag lärt mig leva utan. Naturligtvis är det kul när det går bra, men motgångar skakar jag snabbt av mig med ett: 'Livet går vidare'.

Dagens match bevisade dock en annan faktor varför jag slutat se sport. Maken till dålig match har jag sällan sett. När hockey är dåligt, så är det riktigt plågsamt faktiskt. Nu var dock Södertälje sämst idag, så AIK vann med 1-0 och det var väl en liten tröst i alla fall.

Nae, hockey ska ses "live" tillsammans med broder Jens, en Center-rulle och en Cola för att det ska vara nöjsamt.

Slow news day

Massor med motion har det inte alls blivit den senaste tiden. Det myckna jobbandet är väl största anledningen till detta frånfälle, men också temperaturen som nu börjar krypa neråt. Idag var det -13 vilket i och för sig inte är allt för kylslaget, men det är som ändå att man drar sig för att kliva utanför dörren.

Nu börjar det dock ljusna på jobbfronten så det är väl bara att ta sig i kragen och sätta benen i rörelse igen. Har dock funderat på att flytta träningen inomhus nu under vintern, så blir det kanske lättare att motivera sig. Jag har ju dessutom tillgång till träningslokal på firmans bekostnad så det underlättar ju ytterligare en del.

Som följd av att man bara jobbat och sovit senaste tiden, så sinar ju materialtillförseln till denna blogg en aning också. Man är inte ute och stöter på konstiga människor och lustiga företeelser lika mycket som tidigare, så ibland blir inläggen lite "tagna ur luften", men det får ni faan leva med helt enkelt.

Avslutar med ett spanskt ordspråk som lyder som följer: "Om dina svårigheter kan övervinnas, varför bekymra dig? Om de inte kan övervinnas, varför bekymra dig?"

Så sant.

Vila i frid?

Det berättas från andra sidan Atlanten att år 1913 dog en enbent afroamerikansk luffare efter att ha fallit av ett godståg i Marlin, Texas. Anderson (även känd som Andrew) McCrew var död, men han fick sannerligen inte vila i frid. Morgonen efter hans död togs han till en begravningsbyrå och balsamerades. När det inte dök upp någon anhörig som kunde ta hand om McCrew, köpte ett resande teatersällskap kroppen och visade upp den som "Den Otrolige Förstenade Mannen - Världens åttonde underverk".

När teatersällskapet upplöstes 55 år senare låg McCrew i ett magasin ända tills en änka från Dallas, Elgie Pace, upptäckte honom. Hon ville ge honom en anständig begravning, men hade inte råd med begravningskostnaderna, så istället gav hon honom smeknamnet "Sam" och behöll honom i källaren. Till slut erbjöd sig en svart begravningsentrepenör i området att ge McCrew en begravning. Anderson fick äntligen sin sista vila.

Flera månader senare skrev folkvisesångaren Don McLean en låt, "The Legend of Andrew McCrew", som inspirerade radiolyssnare att samla in pengar till en gravsten åt McCrew. På stenen står det: "Andrew McCrew, 'Den mumifierade mannen', Född 1867 / Död 1913 / Begraven 1973".

Ja se, amerikaner.

Måndag

Måndag är en veckodag som i Norden är uppkallad efter den fornnordiska guden Måne. På fornsvenska heter den Manadagher och denna dag har en säregen förmåga att ta fram det sämsta ur folk. Många drabbas ofta av vad man kallar för "måndagssjukan".

Måndagssjuka är en neologism som beskriver känslan av att behöva återgå till jobbet efter en tids ledighet, oftast på måndagen efter helgens frihet. På engelska kallas den upplevda måndagshåglösheten "mondayitis" och i den amerikanska filmen Office Space används frasen "having a case of the Mondays", vilket kommit att bli en välanvänd fras i populärkulturen.

Själv tycker jag inte att måndagar är så vidare värst jobbiga egentligen. Kan dels bero på att jag ibland jobbar helger vilket suddar ut gränserna lite. Samtidigt så kan det också ha att göra med att man har ett jobb man trivs med, så det är inte speciellt betungande att promenera till jobbet på måndagsmorgonen.

Då är det värre med torsdagar. Don't get me started.

Skyltsöndag

Idag satt jag hemma och jobbade, alltmedan snön föll utanför fönstret och grannarna slamrade på med diverse uthusbyggen. Det var en riktigt trivsam söndag framför dataskärmen och jag hade inga större tankar på att bege mig utomhus.

När jag vid middagstid insåg att jag inte hade något speciellt ätbart i kylen, så tänkte jag att; Okej då, en frisk promenad i det nysnöade landskapet med riktning inåt stan och ICA, skulle vara en trevlig liten eskapad. Jag hade dock glömt en väsentlig detalj. Skyltsöndag!

Det var ungefär 10.000 pers ute på stan och framkomligheten var nära nog obefintlig. Vart man än gick så stötte man in i människor som med julstämning i sinnet frotterade bland diverse torgstånd med allsköns julrelaterade matfenomen och slöjdföremål.

Själv kände jag bara uzi-stämning och för att inte gå lös på omgivningen så vände jag och gick en lång omväg för att undkomma pöbeln. När jag väl lämnat stadens ljus efter ett ångestladdat besök på ICA, så lovade jag mig själv att hädanefter se till att helghandla på fredagar efter jobbet, så kanske man slipper tvångströjan vad det lider.

Darwin vs Gud

Idag är det exakt 148 år sedan Charles Darwin publicerade sina evoltionsteorier i en bok med namnet "Om arternas uppkomst" (Origin of Species). Den första upplagan på 1.250 exemplar gavs ut den 24 november 1859 och sålde slut redan första dagen. 1871 översattes verket för första gången till svenska.

Den väckte stor uppmärksamhet redan från början på grund av att den sades bryta mot diverse olika religösa skrifter. Fortfarande finns det bland icke-vetenskapsmän många som inte accepterar innehållet i boken. Boken bidrog till ett starkt uppsving för evolutionsteorier, men ironiskt nog och till Darwins stora förtret hade många svårt att acceptera kärnan i hans teori – det naturliga urvalet.

Det mest radikala elementet i sin teori, som väckte mest motstånd bland religiösa, hos allmänheten, och i forskarvärlden – att människan härstammar från apor – sparade Darwin taktiskt till "Människans härledning och könsurvalet" (Descent of Man) som publicerades först 1871, för att inte riskera att väcka för starka negativa reaktioner. Men även då fick den åldrade och sjuklige Darwin utstå hård kritik, särskilt från kyrkan.

Darwin såg sig dock inte själv som någon ateist. Darwins diskussion om sin religiösa tro är som vanligt i Darwins fall väldigt ärlig och han är inte rädd för att analysera argument både för och mot Guds existens. Till slut kommer han dock till slutsatsen att: "-Jag kan inte låtsas kasta det minsta ljus över sådana dunkla problem. Mysteriet med alltings början är olöslig för oss och jag för min del måste nöja mig med att förbli agnostiker."

Själv är jag som sagt ateist och till skillnad från vissa kristna så fördömer jag inte andra för att dom inte har samma åsikter som jag. Naturligtvis behöver vi alla nånting att tro på. En fast grund att stå på. En stöttepelare att luta sig mot när det blåser snålt. För min egen del så har jag en fast tro på mig själv som hjälp för att tackla livets berg-och-dalbana. Det räcker alldeles gott.

Helgad vare helgen

För att försöka piska upp en positivare stämning så här efter en lite tuffare arbetsvecka, så kan jag konstatera att det faktiskt helt plötsligt är fredag igen. Veckorna rusar fram just nu och det känns nästan som det bara är måndagar och fredagar numera. Allting däremellan är bara ett grått töcken. Ser dock fram emot en skön sovmorron i morron, för att senare krypa till jobbet igen.

Det är få förunnat att få jobba på helgerna i ett tomt och stilla kontor, då man kan ösa på med volym i högtalarna och verkligen få jobba i sin egen takt. Inga besvärliga kunder som ringer eller stökiga arbetskamrater som hoppar omkring och leker pirater.

Kanske ska smita förbi nån butik innan dess och inhandla lite juldekorationer för att pimpa upp kontoret lite så här inför skyltsöndan. Alltid överraskar det nån. Nae, nu ska jag trycka ner mig i TV-soffan och skratta mig harmynt åt The Black Adder.
"-Baldrick, your brain is like the two-headed monster of Loch Lomond! It doesn't exist!"

Bittermandel

Ungdomen skulle vara ett idealiskt tillstånd om den kom lite senare i livet. Nu när man har hunnit få några år på nacken och man äntligen byggt upp ett fungerande själsliv, så börjar kroppen falla sönder ironiskt nog. Vore det inte trevligt om man kunde återfå sin glans dagars fysik och vigör, men behålla den visdom och erfarenhet man ackumulerat under sin livstid.

Nåja, nu låter jag som en bitter gammal mandel igen och jag skall väl inte klaga. Riktigt så illa är det inte med fysiken, men man skulle ju vilja orka göra så mycket mer om kvällarna än vad man idag mäktar med. Å andra sidan så har jag ju en väldigt bekväm TV-soffa som tröst.

Jag kommer att tänka på ett lysande citat från den fiktiva TV-specialaren "Var finns de nu: Spinal Tap" där "sångaren" yttrar att: "-You come to a point in your life, when you're to old to stay young, you know." Hysteriskt roligt, men jag vet precis hur det känns.

Another one bites the dust

Så var det dags igen. McDonalds lägger ner verksamheten i Skellefteå. Åtminstone för denna gång. Dom gör säkert ett nytt försök om nått år igen, fast denna gång uppe på Solbacken troligtvis. Det kanske blir lättare att dra in folk där, då det inte finns så mycket annan snabbmat i det området.

Norrland har visat sig vara ett riktigt besvärligt nålsöga för den stora feta amerikanska kamelen. McDonalds har gjort ett flertal försök här uppe i det karga MAX-bältet och man har misslyckats gång på gång. Luleå, Piteå, Umeå och Skellefteå har samtliga fått prova på den avföring som amerikanerna kallar föda.

I Luleå har man gjort 3 försök. Första stängningen skedde på 90-talet och nu stängs ännu en restaurang vid årsskiftet. Dom har dock 1 som fortfarande är kvar. Men hur länge? Umeå följde också Luleås mönster med nedläggning på 90-talet, men man gör fortfarande ett tappert försök med en restaurang mitt i stan. I Piteå stängde man alldeles nyligen och nu stänger man alltså här i stan.

Antingen är det den kära MAX-kedjan som är så inrotad i Norrlänningarnas blod, eller så är det bara det kalla faktum att McDonalds köttprodukter inte kan klassas som känlig föda helt enkelt. Jag röstar på det senare.

Långt och kort

Hmm, det här kan nog bli det kortaste inlägget hittills. Dag 2 av en ganska intressant vecka. Har precis kommit hem från jobbet och klockan är i skrivande stund 23:52 och det känns som att det kan bli tufft att somna i rimlig tid i natt. Hjärnan går fortfarande på högvarv.

Kvällens höjdpunkt var dock plättarna med pannkakssylt som jag åt till "middag" runt halv nio-snåret vid skrivbordet, samtidigt som man försökte jobba. Såna där enkla maträtter är riktigt underskattade. Jag äter nästan hellre en tallrik plättar, än krånglar i mig nån finare "cuisine" på nån flott restaurang. Om det inte handlar om "riktig" sushi förstås. Det slår det mesta.

Nae, marsch i säng nu, så man är någorlunda utvilad till ännu ett maratonpass på jobbet imorgon. Jag lämnar er med dagens visdomsord som lyder: "Oroa er inte så mycket för morgondagen, den kommer tids nog ändå."

Smultron

Sådär ja, då var helvetesveckan igång med deadlines och saker att göra upp över örona. Men jag är inte bitter för det. I det stora hela så betyder såna här småbagateller som kvällsjobb, övertid och besvärliga kunder ingenting. Det är inte alls så speciellt påfrestande, när man ändå älskar det man gör.

Sen jag en varm sommardag 1993 upptäckte meningen med livet och sedan började leva efter den devisen en snöig februarikväll 2001, så har saker och ting tett sig annorlunda i mitt liv. Det tog mig alltså 8 år att bearbeta denna enda sak som är meningen med livet, men det sjönk så sakta in till slut.

Jaha, undrar ni? Vad faan pratar han om egentligen? Vad är meningen med livet då? Jaa ni, det är faktiskt inte så lätt att svara på, då det faller sig olika från person till person, men det kommer en dag då man inser vad som är viktigast i livet och sen blir resten av resan kristallklar. Jag kan väl ge er 3 ledtrådar: Smultronställen, Tjuren Ferdinand och filmen Office Space.

Non Stop?

Det var då ett fasligt tjat om vintern. Jag har som sagt aldrig varit en vintermänniska. Har aldrig brytt mig om att lära mig åka skridskor, ej heller slalom eller utförsåkning i någon form över huvud taget. Okej, 1 slalomåk har man ju provat, men det slutade med knäckt revben, så den karriären blev kort. Har aldrig ägt en skoter heller, då jag inte är speciellt intresserad av saker med motorer.

Men det är klart, vissa vinterdagar går ju an. Som idag när temperaturen ligger på behagliga minus 2 och allting är vitklätt efter gårkvällens och nattens snöfall. Då vaknar esteten i mig till liv och han tycker faktiskt att det är riktigt vackert. Dessa tongångar kommer nog att ändras vad det lider. Ungefär i mitten av februari skulle jag tro.

Det är ju som sagt söndag och dags för veckans topplista:
1. Fredagens Double Chocolate Chip Cookie (Ovanligt välsmakande denna dag)
2. Storröjning i kläd/prylförådet. (Ett synnerligen underskattat nöje)
3. Black Adder Box (Inne på säsong 2 nu)
4. Marabou chokladkaka med Non Stop-smak. (Jo, det är sant)
5. Ramlösa Kaktus (Ny favvosmak)

Hmm, vad säger Det om mitt liv, när 3 av 5 grejer på topplistan är ätbara.

Lådor = Nr. 1

Idag påbörjade jag operation "Ordning och reda", vilket innefattar ett hejdlöst sorterande av allsköns prylar och ting i små och stora förvaringslådor som jag inhandlat under veckan. När jag senare satte mig ner att skriva om ämnet, så hittade jag denna besynnerliga och smålustiga förteckning, skriven av författaren och skribenten Dave Eggers.

Dave Eggers 4 bästa ställen att lägga saker i:

1. Lådor
Lådor kommer alltid att vara Nr. 1. Jag bryr mig inte vad någon annan säger - lådor är bäst. För de flesta tillfällen rekommenderar jag fyrkantiga utom vid tillfällen där hattar är inblandade. En sak jag gillar med lådor är att man kan försluta dem med tejp. De håller sig stängda, okej!
Lådor = Nr. 1.

2. Vaser
För att sätta saker i en vas passar blommor bäst, men kulor kan se rätt fint ut också. Problemet med vaser är att det är mycket som inte får plats i dem.
Jag antar att vaser inte borde vara Nr. 2.

3. Bilar
Bilar har en fördel som andra ställen att lägga saker i saknar: när man har lagt något i en bil kan man flytta det till olika platser. Bilar kan åka nästan överallt.
Bilar borde vara Nr. 2.

4. Marken
Det här kräver en större ansträngning än de tre första, dvs det kräver styrka, men under vissa omständigheter är det ett bra val. Se till att marken du lägger någonting i är torr och fast. Linda in det i plast först om du lägger någonting i våt mark. På så sätt spar du en massa tid och möda efteråt om du behöver ta det du lade i marken ur marken.
Marken = Nr. 4.

80-talet

Aah, det ljuva 80-talet. Årtiondet som gav oss Servitörkavajen, Axelvaddar, Miami Vice, Knight Rider, Hockeyfrillan och Synt-toffsen. Det är ganska ofattbart att vi då på fullt allvar trodde att George Michael var hetero. Seglarskon betraktades som "klassisk" och "tidlös". En krusig permanent ansågs vara en trendig frisyr — både på tjejer och killar.

En bit kassler med ananasskiva betraktades som exotisk och alla maträtter som innehöll ananas hette någonting med Hawaii. Den lyxigaste förrätten var räkcocktail och den flottaste efterrätten glace au four. Snabbmat var detsamma som "en grillad med mos". "Jag skriver en check" var en vanlig replik i shoppingsammanhang.

På den tiden fick vi inte hoppa på golvet när vi lyssnade på musik — då blev det hack i skivan. Det fanns en särskild möbel att förvara skivspelaren på, den kallades "stereobänken". Det gick rykten om att Michael och Janet Jackson var samma person. Det vita mirakelmedlet TippEx var det enda sättet att åtgärda stavfel. Alla man kände hade tavlor föreställande kyssande par i solnedgång, gråtande clowner och galopperande enhörningar. Huga.

Man brukar ju säga att det var bättre förr, men det vete faan.

Ankmat

Då var det väl officiellt vinter då. Igen. Eller...? Kung Bore kom av sig lite senast det begav sig och efter förra veckans slask och blask så har han ännu en gång vässat armbågarna och nu lyser marken vit av snö och några dagars minusgrader har än en gång återställt ordningen.

De sista ankorna har efter flera veckors kämpande mot vädrets makter till slut lämnat dammarna i Nordanåparken och den lilla ynka plätten av öppet vatten där dom trängdes igår var idag belagd med is och inte en anka inom synhåll. Vart dom tagit vägen är svårt att säga.

Kanske har dom dragit iväg ner längs älven ut mot havet, eller så kanske dom dyker upp på Nordanågårdens lunchmeny förklädda till grillade "kyckling"-filéer eller stekt "kalkon"-bröst. Vem vet. Kanske har ICA Supermarket fått oväntat tillskott i kyldiskarna. Nån som provat ank-tacos? Inte? Är ni verkligen säkra på det?

Reality Roomservice

Nu ska det jävlar bli ordning på torpet. Jag måste börja ta kommandot över min lägenhet helt enkelt. Jag har så fördömdat svårt att få nånting gjort hemma, vare sig det gäller inredning, städning eller andra hushållssysslor. Jag har sällan ork efter arbetsdagen och man fastnar oftast i TV-soffan och zappar-koman.

Först och främst ska inredningen styras upp. Inhandlade idag 1 st skruvdragare/borrmaskin, 1 st verktygslåda samt 1 st fiffig förvaringslåda med multipla fack och smålådor för skruvar, spikar, krokar och allsköns mojänger. Ordning och reda på verktygen måste man ha innan man sätter igång.

Har haft 3 vägghyllor lutade mot köksväggen i drygt ett halvår, men nu ska dom banne mig upp på väggen. Har funderat på att bygga någon form av säng också, då trenden med Dux-madrass direkt på golvet för länge sedan tappat sin charm. Sen blir det nog en tripp till nån inredningsbutik för diverse mattor, kuddar och annat lull så man får bort den där ungkarls-feng-shui-känslan, vilken förvisso inte är helt fel, men ack så spartansk.

Ur vägen Johnnie och Mattias, för nu blir det Reality Roomservice.

Vädrets makt över folket

Det finns nog inget annat folk som pratar så mycket väder som svenskarna. Vid varje möte med någon bekant på stan, om det så bara är i förbifarten, så kopplas någon sorts autopilot på. Efter den sedvanliga artighetsfrasen: "-Tjena. Läget?" eller liknande, så halkar man av någon outgrundlig anledning in på vädret. "-Börjar bli lite kyligt nu", "-Jo, nu är det baske mig vinter" eller "-Jävla skitväder vi har haft".

Folk är kanske rädda för den pinsamma tystnaden som annars skulle infinna sig, eftersom dom inte har mycket annat att säga till varandra egentligen. Det blir en tvångshandling helt enkelt. Vädret är ju dessutom ett rätt tacksamt samtalsämne, eftersom det är den enda företeelse som alla har gemensamt på ett eller annat sätt. Skulle tro att 85% av alla samtal ute på stan mellan bekanta innehåller en fullfjädrad väderleksrapport.

Själv är man ju ganska skyldig till onödigt väderprat på denna blogg, men det är mer i ett filosofiskt syfte. Intalar jag mig i alla fall.

Trötthet

Aaaah ....................... jag måste skriva nånting ................... nånting fyndigt ................... kan inte .......... hålla ögonen ...... öppna ................................... faan ............................... snart somnar man väl vid skärmen .................. eeeeeeeh ......... kom igen nu .............. skriv nånting ...................

Det är väl någorlunda känt ... att ................ zzzzzzzzzzzzzzzzz

Okej då. Jag ska väl inte fuska mig igenom ett inlägg på detta viset, men jag har blivit så jämra trött på senare tid. Speciellt kvällstid då ögona slår igen redan vid 22-tiden. Förut fick jag tvinga mig i säng vid 1-tiden på natten för att åtminstone få sova några timmar. Nån trötthet infann sig aldrig utan man kunde bli sittande framför TV:n hur länge som helst praktiskt taget.

Den nyfunna tröttheten beror väl kanske dels på omställningen till vintertid nyligen, i kombination med mitt idoga motionerande och de mörka kvällarna numera. Eller så har TV-programmen på kvällstid blivit extra tråkiga helt plötsligt. Ja vete faan. Nåja, jag får väl se till att skriva mina inlägg innan 22.00 på kvällen då, så att dom åtminstone håller någorlunda klass och fason. Vill ju inte tappa min trogna läsarkrets.

Djungelboken

När vädret inte vill samarbeta dessa dagar, så får man väl roa sig i TV-soffan istället. Disney har nu äntligen släppt mästerverket Djungelboken på DVD och eftersom det var den första Disney-filmen jag såg som liten grabb, så har den en lite speciell plats i mitt hjärta.

Filmen hade premiär 1967 och den satte verkligen ribban för hur man animerar verkliga karaktärer. Det var dessutom den första tecknade filmen där man kontrakterade kända skådisar och musiker till att göra karaktärernas röster.

Mowgli, Baloo, Bagheera, Shere Khan och Kaa är ju frontfigurerna i detta spektakel, men behållningen är ändå elefanterna i Djungelpatrullen och de 4 gamarna, som faktiskt till en början var löst baserade på The Beatles. Detta mästerverk är ett måste i varje cineasts filmsamling.

Nu till veckans topplista:
1. Djungelboken (Den bästa animerade filmen någonsin.)
2. Black Adder DVD-box (Brittisk humor i högform.)
3. Filminspelning i Sthlm (Mest för allt bloggmaterial den resan gav mig.)
4. Double Chocolate Chip Cookie på Subway (Joo, ännu en gång.)
5. Mythbusters (Bästa TV-programmet som går just nu.)

En till höjdpunkt väntar alldeles strax. Nytvättade och tumlade sängkläder + überskönt duntäcke = mys-pys!

Dödens köpman

Om precis en månad, 10 december, så skall det delas ut lite Nobelpriser igen. Som dom flesta vet så grundades detta pris av Alfred Nobel, uppfinnaren av bland annat dynamiten. Dock är det nog inte många som känner till bakgrundshistorien till detta pris.

När Alfred Nobels äldre bror dog av hjärtproblem den 12 april 1888, så misstolkade en av de större franska tidningarna uppgifterna och skrev en dödsruna om Alfred Nobel där de kallade honom för "dödens köpman". Nobel var chockad när han fick se dödsrunan, inte bara på grund av det förhastade antagandet om hans bortgång, men också av insikten att han skulle vara ihågkommen som ingenting annat än en köpman åt döden.

Den publicerade sammanfattningen av hans liv nämnde ingenting om hans hopp för mänskligheten, hans kärlek till sina medmänniskor eller hans generositet. Önskan att rätta till denna skeva bild var den avgörande faktorn som fick honom att i sitt testamente grunda Nobelpriset, som skulle premiera de människor som uträttat något stort för freden, litteraturen och vetenskaperna.

Lustigt vad en "nära-döden-upplevelse" kan få folk att "vakna till". Eller som i detta fall en "efter-döden-upplevelse".

Vädrets makter

Jaha, då var väl vintern över för den här gången. Precis när man trodde att vintern hade kommit på allvar med snö och minusgrader, så försvann allt på en enda regnig slaskdag. Nu brukar jag inte bry mig så väldans mycket om vädret i vanliga fall, då jag oftast brukar hålla mig inomhus, antingen sittandes på jobbet eller hemma i TV-soffan.

Då man numera hittat på att man ska promenera en timme varje dag, så har väderleken börjat spela en större roll. Det är med stor möda och inte så lite övertalningsstrategier, som man försöker övertyga kroppen om att det faktiskt är trevligt att promenera, trots det rådande hundknullarvädret med regn, slask och kyla.

Då är det mycket roligare med en riktig snöstorm i djupaste vintern, då drivorna är meterhöga och vindarna når orkanstyrka. Då brukar jag bylta på mig ordentligt och sedan traska ut i ovädret för att verkligen få känna på naturens krafter. Den behagliga känslan av obetydlighet i detta gigantiska kosmos infinner sig och man kan inget annat än bara njuta. Det är ju som sagt ingen som anklagat mig för att vara normal.

Snudd på Pitebo

Det är fastställt att människor fanns i Skellefteå-trakten ca 6 000 år f.Kr, tack vare flera sten- och bronsåldersfynd som hittats. Från 1300-talet och framåt finns skriftliga källor, där det bl.a. berättas att det 1419 fanns 60 hushåll i socknen. 1543 hade antalet stigit till 372.

På 1500- och 1600-talen hade man planer på att anlägga en ny stad i Skellefte socken. När Piteå (som på den tiden låg där Öjebyn ligger nu) brann ned år 1666, ville Piteås borgare anlägga en ny stad. Den skulle ligga omkring åtta mil söderut på Storkåge bys ägor (nuvarande Kåge) , på grund av ortens naturligt djupa hamn. Den unge kungen, Karl XI, utfärdade också privilegier till den nya staden, vilken skulle heta Hedvigstad efter hans mor Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Piteås borgare ändrade sig dock i sista stunden och valde att istället återuppbygga Piteå på dess nuvarande läge, omkring en mil söderut närmare havet. Därmed skrinlades planerna på en ny stad mellan Piteå och Umeå.

Mellan 1730 och 1862 utsynades 565 nybyggen i storsocknen. Handeln med trävaror tog fart, och kravet på en stadsbildning i Skellefte älvdal ökade. På initiativ av kyrkoherden Nils Nordlander grundades Skellefteå på Norrböle bys ägor. Det var trots hårt motstånd från borgarna i Umeå och Piteå, vilka hade handelsrättigheterna, som Skellefteå fick stadsprivilegier 1845.

Jämra tur att Piteborgarna ändrade sig. Hur kul hade det varit med ett hockeylag som hetat Hedvigstads AIK. Inte mycke'.

Sällskapsresan 3

Eller ... SOS - Se Opp Stockholmsjävlar. Var ner till Hufvudstaden idag för andra gången på en vecka, för att vara med vid en filminspelning till ett pågående projekt. Upp i ottan för att hinna med hundflyget ner. Termometern visade minus 6 och det knorrades en del från hjärta och själ.

Filminspelningar är faktiskt lite små-boring med diverse ljussättningar, till synes ändlösa omtagningar och liknande. Samtidigt är det lite kul med en annorlunda arbetsdag som avbrott i den övriga vardagen. Dessutom bjuds det ju på mackor, godis och läsk under inspelningen så man har väl inget att klaga på egentligen.

Däremot har jag funnit att flygterminaler är ganska så deprimerande inrättningar. Överallt möts man av tomma, stirrande, stressade blickar, av resenärer som är lika desillusionerade som jag, väntandes i kiosk-köerna eller sittandes i väntans stolsrader vid gaten. Alla sitter vi i vår egen lilla privata ensamhet, tillsammans i nån sorts påtvingad terminalgemenskap.

Nej usch, nu blev det lite väl vemodigt. Försök avsluta med något glatt. Tjo faderittan, fem fingrar i fi ...... flygvärdin ... nae ...... flygtaxin? Äh ... skit i't da' ...

Matstaden

Skellefteå har på senare tid blivit en riktig äta-ute-stad. Speciellt på luncherna då det är knökfullt på varenda restaurang och matinrättning. Men det är väl en naturlig utveckling då tillskottet av matställen har ökat på sistone. Synergieffekten kommer i spel.

Förutom alla dom gamla vanliga haken typ, Max, Frasses, MacDonalds, Kebabmannen, Torg-nazisten, Gatuköket, Wok & Roll, Waynes, Statt, Arken, Carl Victor, Kitchen, Victoria m.fl. så har det ju som sagt öppnat ett Subway nyligen, samt att Pizzeria Viking har en extra restaurang i centrum numera.

Senaste tillskottet heter Street Food som smygöppnade förra veckan i Lille Prinsens gamla lokaler. Där serveras bl.a. Tunnbrödrullar, Soppor, Bakad Potatis, Souvas och Langos-sandwich mm. Alltid trevligt med någonting nytt och lite annorlunda.

Nu har jag ännu mer vatten på kvarnen till varför jag slutade laga mat hemma för ca 3 år sen. Det finns ju ingen anledning att göra det, när man har så mycket gott och färdiglagat att välja på ute på stan. Mmm ... Italian BMT med Honey Mustard och Double Chocolate Chip Cookie ... Priceless!

Pingvin-VM

Jaha, så var det dags för pingvin-VM igen. Ni vet, när det har blivigt lite isigt på morgonen och man ska traska till jobbet och under vägen krampaktigt försöka hålla sig på benen i blixthalkan. Gångstilen kan närmast liknas vid en pingvins hasande, när man försöker bibehålla tyngdpunkten på rätt fot medelst man sakta vaggar fram. Inte kul och föga vackert.

Dagens motionspass bestod i att ränna upp och ner i trapphuset ett dussin gånger för att bära ner all bråte som skulle med på släp till soptippen på aftonsidan. Ordentlig mjölksyraträning var ordet. En dator, 2 datorskärmar, 1 mikro, 2 cyklar samt en drös med sopsäckar och kartonger åkte iväg. Jämra skönt å bli av med eländet då allt har varit travat på varandra i köket en tid. Nu kanske man kan få göra sig frukost i lugn och ro utan att behöva knäa in i nått vasst när man sträcker sig efter limpan i skafferiet.

Vinter

Då var det väl officiellt vinter då. Den första snön föll igår och idag sjönk temperaturen ytterligare, så det ser väl ut som att snön är här för att stanna. Ännu en gång ska man försöka överleva 6 långa månader av vinter. Tur man har många DVD-filmer.

Såg för övrigt "Rödskägg" nu i afton. En mastodontfilm på 3 timmar signerad Akira Kurosawa. Mycket sevärd skall tilläggas. Kurosawa hade en säregen förmåga att göra filmer som var allt annat än förutsägbara, vilket gör filmupplevelserna mycket intressantare än det dravel som Hollywood allt som oftast spyr ur sig.

Just faan, det är ju söndag. Dags för veckans topplista:
1. Róisín Murphy (Nyaste plattan Overpowered går i en loop just nu)
2. Double Chocolate Chip Cookie på Subway (The mother of all cookies)
3. Just like Heaven (Såg denna film idag igen för typ 7:e gången på ett halvår)
4. Skellefteå AIK - Timrå: 2 - 1 (Inget skönspel direkt, men 2 snygga mål)
5. Lördagsmorgonen när man steg upp ur sängen och blickade ut över ett snötäckt landskap.
Det är faktiskt ganska vackert med snö ändå ibland, men det förändrar ju inte det faktum att man trots allt kommer att avsky eländet om ett par månader.

Alla helgons röriga natt

Alla helgons dag är kanske den rörigaste av alla högtider. Det verkar inte vara någon som vet exakt vilken dag den skall firas. Detta mycket tack vare kristendomens förespråkare som i sin iver att radera de hedniska traditionerna flyttade på denna dag ett par gånger för att passa in i deras schema med kyrkodagar och sånt. En och annan politisk reform har också bidragit till soppan. Nedan följer en redogörelse över detta debakel.

Den kristna kyrkan hade ju tidigt en hel del dagar avsatta under året för att fira helgon och martyrer. Efter ett tag kom man på att man behövde en samlingsdag för mindre betydande helgon som inte fick plats i kalendern. Därför införde man en ”alla (övriga) helgons dag” för dessa. Seden med att tända ljus på gravar har rötter i "hedniska" keltiska traditioner långt tillbaka i tiden, då man trodde att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och behövde vägledas med ljus och eldar.

I Sverige infaller Alla helgons dag på lördagen under tiden 31 oktober–6 november. Ursprungligen var dagen en fast helgdag den 1 november, men vid en helgdagsreform 1772 ändrades detta till att istället vara första söndagen i november. Första november förlorade då sin status som helgdag men behöll ändå sin benämning i almanackan. Sedan dess har det alltså funnits två skilda dagar med denna beteckning.

År 1953 flyttades Alla helgons dag från sin tidigare plats till dagen innan, och blev samtidigt allmän helgdag (lördagar räknades förut som arbetsdagar). Samtidigt ändrades namnet på 1 november till att vara allhelgonadagen. Inom den romerska kyrkan infördes på 1000-talet alla själars dag på 2 november, som en dag då man ska minnas sina bortgångna anhöriga.

I samband med reformationen avskaffades denna senare helgdag, och dess innebörd kom istället att övertas av 1 november. Sedan 1983 ägnas också på nytt söndagen efter alla helgons dag i Svenska kyrkan åt de dödas minne.

Man kan då alltid lita på kyrkan att röra till det.

Róisín Murphy

Å nu till Veckans musikkåseri. Róisín Murphy är en irländsk sångerska/låtskrivare/producent som debuterade 1995 i musikduon Moloko tillsammans med basisten och låtskrivaren Mark Brydon. Duon släppte 4 makalösa album och hade bland annat en massiv hit med låten "Sing it back" i slutet av 90-talet. 2003 gick man skiljda vägar och två år senare, 2005, gav Róisín ut sitt första soloalbum "Ruby Blue".

Plattan påminner i stil och sound en hel del om de tidigare Moloko-plattorna, men med en säregen Róisín-stämpel. Det är få sångerskor som använder sin röst som det extra "instrument" som det verkligen är och når så facetterade dimensioner som Róisín.

Tidigare i somras släppte hon sin andra soloplatta och den är en riktig tvärvändning mot allt hon gjort hittills. Soundet ligger mer åt Electro/Disco/Glam ála 80-talet som många artister har börjat utforska igen. Plattan är faktiskt en riktigt behaglig lystning, mycket tack vare Róisíns makalösa sångkunskaper.

Leve Irish Girl Power

Pang-pang

Är det ingen som jobbar i Stockholm? På dagtid alltså. Flög ner till fjollträsket idag för att medverka i några kundmöten och det som slår mig när man passerar igenom hufvudstaden är att det är hur mycket folk som helst. Överallt. Hela tiden. Det är VM i sardinrally non-stop där nere. Jag skulle nog inte överleva ens en månad om jag blev tvungen att bo i 08-landet. Det skulle nog sluta med: Uzi-time!!

Sen undrar jag också hur dessa affärsmän på resande fot pallar med sitt liv. Att flyga mellan storstäderna var eviga dag, till och från diverse möten och annat. Ett evigt väntande i terminaler, urtråkig flygtur, taxiflängande och hotelltristess så in i döden. För min del skulle det nog sluta på samma sätt som i ovan nämnda scenario. Lite pang-pang och sen tvångströja.

När man väl var hemma vid 20.30-snåret i kväll, efter en lååång dag, så var kroppen synnerligen svårövertalad i att dryfta sig till en motionsrunda, men efter diverse påtryckningar från ben- och arm-falangen sponsrad av vänster hjärnhalva så gav den med sig. Värst vad "karaktär" man har lagt sig till med.