Fuska med stil

Inom idrottsvärlden har fusk genom dopning varit ett hett diskutionsämne genom åren. Jag har på nått sätt alltid föreställt mig att dopning varit en ganska sentida företeelse. Jag tyckte inte det var så mycket snack om sådant, förrän Ben Johnson blev avslöjad under OS 1988. Efter det blev det ju hysteri i hela idrottsvärlden och alla anklagade alla.

Faktum är att man redan 1928 införde en regel mot dopning, men då det internationella friidrottsförbundet inte hade några möjligheter att genomföra tester fick man lita på idrottarnas hedersord. De första testerna infördes först vid EM i friidrott 1966. Anabola steroider började förekomma kring 1970 och efter att en analysmetod hade utvecklats förbjöds ämnet av IOK 1976.

Nae, tacka vet jag förr i tiden då idrottarna var lite mindre subtila och mer stilfulla i sitt fuskande. Min favorit är nog den amerikanske maratonlöparen Fred Lorz som vid Olympiska spelen i Saint Louis 1904, först av alla nådde olympiastadion och hyllades som segraren. Han blev fotograferad tillsammans med dottern till Förenta staternas president och skulle precis tilldelas guldmedaljen när det uppdagades att han hade slutat springa efter 15 kilometer och liftat med en bil drygt 17 kilometer innan han klev in på banan igen. Priset gick istället till hans landsman Thomas Hicks. Stilfullt var ordet.

Det är lite synd att sånt inte inträffar numera i TV-kamerornas tidsålder. Det skulle ju bli lite roligare på så vis.