På sista raksträckan av min promenad längs älven kommer en sån där liten vit, lurvig boll löpande i full syra rakt mot mig. I detta skede får jag en sån där flashback från tiden då man spelade fotboll och bollen kommer rullande perfekt rakt mot en. Det enda man behöver göra är att ta ett par steg framåt och med sträckt vänstervrist skicka jycken i drickat.
Innan jag får chansen så hörs ett ljudligt och argt: "- Doris!! Nej!! Kom hit!!". Hunden tvärstannar och stirrar en stund åt mitt håll, för att sedan strosa tillbaka med sänkt huvud mot sin matte.
Doris? Ja, jösses. Stackars hund. Känner nästan medlidande.
Men bara nästan.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar