Who let the dogs out

Det börjar bli ganska dunkelt om kvällarna nu. Det är så pass man kan urskilja varelserna man möter efter Strandpromenaden i kvällsskymningen. Det för dock med sig lite oväntade humoristiska inslag. På min vanliga rutt längs älven, hinner jag ikapp en man med 2 hundar modell större. En av hundarna har stannat för att avlägga ett visitkort vid kanten.

Då jag passerat detta stillastående sällskap, viker vägen av lite svagt i en lång högerkurva och efter ca 200 meter möter jag en medelålders kvinna som är på väg åt motsatt håll med 3 små hundvarelser i koppel. Det är såna där "fotbollshundar" som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Små och hyperaktiva.

När jag passerat kvinnan och de 3 små "grisarna", utbreder sig ett litet sataniskt leende på mina läppar, då jag just inser att jag är den ende i detta scenario som vet vad som kommer att hända härnäst. Mörkret bidrar ju till att man inte ser vad man möter förrän det är för sent. He he he ... SUCKERS!!

Ungefär 15 sekunder senare hörs ett jävla liv från kurvan bakom mig: Vav, Vav, Vov, Bjäbb, Voff, Gnabb, Jämmer å Elände, Larm och diverse desperata tillrop. He he he ... aaaah, livets små ögonblick av sann skadeglädje. Det börjar bli riktigt roligt att promenera under "Hundtimmen".